God jul!

Jag önskar alla som läser det här en riktigt god jul. Nu tänkte jag strax gå och lägga mig efter en trevlig dag med släktens traditonsenliga julfirande: mer mat än vad som egentligen är nyttigt, Kalle Ankas jul och givetvis varandras sällskap och samvaro. och en och annan julklapp så klart.

Julledig! (!!)

Jag är egentligen mot att ha mer än ett utropstecken i en mening eller rubrik. Men nu är det faktiskt välförtjänt. Jag har nämligen gjort klart att allt jobbaktigt jag behöver göra i år och ska nu ta julledigt i ett par veckor. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Sömn, god mat, böcker, filmer, umgås med släkten och förhoppningsvis också med lite goda vänner. Det ska bli riktigt bra i alla fall.

Dystra världsnyheter

Samtidigt som Köpenhamnstoppmötet verkar gå rätt dåligt kommer nyheten om att Saabs personbilstillverkning läggs ned. Nyhetsläsandet är bistert. Och även om de inte i något av fallen är huvudansvariga, har regeringen ändå ett ansvar i båda sammanhangen. Köpenhamnsmötet går KANSKE att rädda, det får vi se. Men oavsett vilket lär efterdebatten om vad som gick fel med både Saab och Köpenhamn ta sin lilla tid, och det är viktigt att regeringens roll i båda granskas ordentligt och sakligt.

Strax ska jag gå från kontoret för sista gången i år. Visserligen är jag igång måndag och tisdag (stockholm på måndagen som SSU-revisor och norrköping på tisdagen för lite möten) men inga fler besök på landstingshuset förrän den 11 januari. Det ska bli skönt faktiskt.

Snö

Jag är i grund och botten en sommarmänniska. Kyla är inte min grej, även om jag kan stå ut med det. (fördelen med att inte vara jättesmal är ju att man har lite underhudsfett som skyddar mot kyla). Mörkret är också minst lika jobbigt och uttröttande. Om jag har råd när jag blir pensionär kan jag mycket väl tänka mig att tillbringa delar av vintrarna på ljusare och varmare breddgrader.

Men när det nu väl är vinter så ska det vara snö. Dels för att det bara hör till, men också för att det blir ljust och fint. Det förbättrar humöret tillräckligt mycket på marginalen för att den sista trevande arbetsveckan innan jul och ledighet ska kännas överkomlig. Jag tycker om att snön nu har kommit! (även om jag kanske inte tyckte om det fullt lika mycket på tågperrongen i morse när snön yrde och tåget var tio minuter sent, men det är en annan historia)

Välbehövligt glädjeämne

Jag har läst resultatet från SCB:s stora partisympatiundersökning som kom idag. Den visar på en mycket klar majoritet för ett regeringsskifte. Det är i grunden väldigt glädjande läsning. Den största undersökningen som görs i Sverige säger att Mona Sahlin skulle bli statsminister om det var val idag. Trots att Sverigedemokraterna kommer in - vilket är smolket i glädjebägaren - blir de inte vågmästare. Så stor är marginalen för vårt regeringsalternativ i undersökningen.

Jag tror på valvinst. Jag ser fram emot att i oktober nästa år sitta bänkad vid TV:n och höra Mona Sahlin presentera en framåtsyftande regeringsförklaring för ett rättvisare Sverige och samtidigt presentera laget som ska utgöra den rödgröna regeringen.

Vaccinerad

Jag försöker i allmänhet att vara konsekvent. Säger jag att jag ska göra en sak gör jag den också. Efter alla uppmaningar till vaccination, både här och på flera vänners statusrader på facebook när myter från massmedia dykt upp som argument mot att göra det, har jag nu varit och vaccinerat mig. På Sandbyhovs vårdcentral var det välorganiserat och effektivt. De papper man behövde fylla i direkt när man kom in, tydlig instruktion från väntande personal och bra logistik. Jag kom in ungefär tio-kvart över fem, strax innan många som gissningsvis kom direkt från jobbet började anlända. Då ökade personalen från två till fyra vaccinationslinjer, och åtminstone när jag gick var inte köerna mer än högst sex-sju personer till varje trots stadig påfyllnad av människor. Det hela sköttes välorganiserat och bra. Ungefär tio minuter efter ankomst var det min tur, och strax var det klart och jag var därifrån.

Jag kan tillägga att en dryg timme efter "sticket" känner jag inga värre biverkningar än en lätt ömhet precis runt där jag fick sprutan.

Idol

De som känner mig vet att jag är rätt förtjust i Idol på Tv4. Framför allt för musikens skull, men också för att se unga människor växa som artister under en säsong. Visst, allt är inte schysst och bra. Men i det stora hela är det väldigt bra och väl värt att se (och lyssna!) på. Min största favorit i år, Mariette Hansson, åkte ur förrförra gången, och nu får vi se hur det går i år. Men vis av erfarenhet går det ju ofta minst lika bra för de som kommer långt, men inte ända fram, i slutdelen av Idol.

Ett exempel, som gör mig lite extra glad, är att min favorit från förra året nu kommer med i Schlagerfestivalen.

Dålig bloggvecka

Det har varit en dålig bloggvecka det här. Delvis på grund av att jag har haft en del att göra, men inte så mycket att jag inte skulle kunna hinna med att skriva nåt. Kanske är det längtan efter julledighet som börjar kännas i kroppen. Kanske är det att tankarna surrar kring annat. Hur som helst, ska försöka få till bättring.

Jag har, för ovanlighetetens skull en söndag, snart varit uppe i fyra timmar. givetvis inte helt frivilligt för dem som känner mig - får jag sova en helg gör jag det. Problemet var att den enda tänkbara lediga tvätttiden under helgen var dagens första pass som börjar, just det, klockan sju.

nu följer en dags slappande blandat med lite städande. Lagom söndag.

Det knallar på....

December. Årets sista månad. Hur blev det december så fort? Den frågan ställde jag mig i morse. Nu känns det visserligen rätt likt november än så länge, men det är ändå ett tecken på att året är slut.

Igår betade vi av årets nästa sista kommunfullmäktigemöte. Idag var det på jobbet årets sista möte med hälso- och sjukvårsnämnden. Nästa vecka är det sista mötet för året med arbetarekommunens styrelse. Och så vidare. Tiden går ruskigt fort. Men samtidigt ser jag fram mot att året börjar ta slut. Dels för att det ska bli ruskigt skönt med julledigt, men också för att nästa år är valåret. Även om mycket redan är igång, blir det ju mer påtaglit och intensivt inför valet för varje månad som går. Och valår - det är kul!

Helg, ljuva helg

Jag håller just nu på och fördriver tiden mellan första och andra delen av Idol. Mestadels ljuder Spotify-musik ur datorhögtalarna, men jag tänkte passa på att uppdatera bloggen också.

Den här helgen är helt, underbart ljuvligt ledig precis som den förra. Bortsett från en timmes flygbladsutdelning då. Men det känns inte som någon direkt uppoffring. Det ska sovas, ätas, slappas och förhoppningsvis gås på bio. får se om jag återkommer med någon mer politiskt tanke under helgen. Just nu är jag mest glad över att vara ledig...

Var är Maud Olofsson?

Nu på kvällen nås vi av nyheten att Koenigsegg drar sig ur Saab-affären. Risken är stor att Saab som biltillverkare, åtminstone i Sverige, snart är ett minne blott. Inklusive underleverantörer och andra indirekta arbetstillfällen hotas många, många tusentals jobb. En närings- och arbetsmarknadspolitisk katastrof är nära förestående. Var är regeringen? Jo, Maud Olofssons statssekreterare uttalar sig. Var är hon själv? Hon har också varit märkligt frånvarande under stora delar av Vattenfall-debatten senaste tiden.

Om hon inte ligger däckad i svininfluensan eller liknande borde hon träda fram och ta sitt ansvar - eller avgå. Hon är näringsminister och vice statsminister - i teorin den näst mest ledande politikern i Sverige. Inget annat duger.

Folkpartiets "svenskkurs"

Jag läser lite om Folkpartiets tankar om en kurs för att få bli svensk medborgare, där man då ska lära sig "svenska värderingar".

Min spontana fundering är - ska den kursen vara ett allmänt krav för medborgarskap även om föräldrarna är medborgare? Min erfarenhet är nämligen att en klar majoritet av alla jag sprungit på genom livet som inte lever upp till de tankar som "svenska värderingar" som presenteras är ljushyade människor vars familjer är svenska medborgare sedan många, många generationer...

Uppdatering: Det verkar som om en majoritet av ombuden hade klokare funderingar. Skönt att de inte rasar högerut i precis alla frågor.

Härliga helg

Förutom en timme på stan för att dela ut flygblad och prata med norrköpingsbor med partiet har jag absolut ingenting som relaterar till jobb eller uppdrag att göra den här helgen. (den där timmen var dessutom lite av en energigivare. Väldigt många håller med om att det är sjukt att pensionärer betalar mer i skatt än någon med jobb som tjänar lika mycket)

Det är slappa (och lite städa) som gäller i helgen. Ikväll blir det fest med några goda vänner, i morgon sovmorgon och lite småplock och tvätt hemma. Lugnt och skönt är det i alla fall. Man behöver såna helger.

Livet är, allt som allt, ganska gott just nu. Ni som har spotify får gärna lyssna på den här låten också. Även om jag hört den förut börjar den nu bli lite av en favorit.

En liten notering till: nästa veckas Idol blir lite jobbigare än tidigare. Nu tycker jag ju faktiskt att alla som är kvar är riktigt bra och dessutom min typ av artister på något sätt. Det må vara ett I-landsproblem, men jobbigt blir det...

Lite nyhetskommenterar såhär en torsdagskväll...

Jag har framåt kvällen läst tre intressanta nyheter, av lite olika dignitet.

För det första har EUs ledare valt en kvinnlig sosse till ny "utrikesminister". Det är faktiskt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Läser dessutom på Facebook att Åsa Westlund, som ju har betydligt större personkännedom i sammanhanget än vad jag har, är nöjd vilket också inger förtroende. Skulle nog vilja tippa att detta är ett resultat av bra europeiskt partisamarbete.

För det andra verkar (M) i Vellinge ha gjort en 180-graders sväng i flyktingfrågan. Undrar vem som hotade dem med vad?

För det tredje verkar morgondagens Idolfinal bli intressant. För varje vecka som går blir Mariette mer och mer min favorit. Ska bli intressant att se hur det blir.

Och ja, det är tankar av varierande karaktär och dignitet som rör sig i mitt huvud en torsdagskväll ;-)

Vardagslyx

Idag var jag hemma innan fem - utan något som helst kvällsmöte eller liknande. Efter en dryg månad som varit en av de mest arbetssamma perioderna på året känns det väldigt skönt. Gick en sväng på stan och bunkrade upp vinförrådet, och jag gick dessutom förbi lokala köttbutiken på vägen hem. för en halvtimme sen avnöjt jag en härlig middag med lammkotletter och sallad. Om ett litet tag ska jag unna mig lite citronglass jag haft i frysen ett tag. Allt som allt, en lugn och skön kväll

Jag är dessutom ledig i helgen. Det enda "måstet" är en timme på stan med partiet jag lovat ställa upp på. Kombinera det med en avslappnad fest på lördagskvällen, lite enklare städsysslor och en vanlig tvätt så blir det en väldigt bra och lugn helg. Det gäller att uppskatta vardagens små lyxigheter. (även om just helgerna ser väldigt bra ut resten av året för mig)

Tackar för förtroendet

Tidigare ikväll fastslogs Socialdemokraterna i Norrköpings kommunfullmäktigelistor. (det är två listor men med fyra gemensamma toppnamn). Lars Stjernkvist toppar och är kandidat till posten som kommunstyrelsens ordförande, och vi har ett starkt lag med Eva Andersson och Olle Johansson som kommunalrådskandidater i övrigt.

Jag fick det stora förtroendet att stå på plats nummer nio på den ena listan (alltså delad 13/14 plats allt som allt), vilket känns väldigt ansvarsfullt och kul. Jag hoppas göra skäl för förtroendet i valrörelsen och under nästa mandatperiod.

Kan också notera att om jag räknat rätt så uppfyller listorna på pricken (varken mer eller mindre) partikongressens beslut om 25% under 35 på valbar plats både på ordinarie- och ersättarplats vid oförändrat valresultat.

I övrigt spikade vi vårt program inför valet, godkände förslaget till verksamhetsplan och inte minst mitt första budgetförslag som kassör för Socialdemokraterna i Norrköping.

En kommentar om något helt annat: tyvärr har några goda vänner till mig råkat ut för sms-trakasserier. Teresa skriver om det på sin blogg. Det är sjukt och otrevligt när sådant här händer. Även om det nog tyvärr är osannolikt hoppas jag att polisen hittar den skyldiga.

Lång dag med listor och annat

För sisådär två timmar sedan i skrivande stund kom jag hem från en lång dag på partidistriktets valkongress, där fokus låg på riksdagslistan. Jag tänker faktiskt inte kommentera större delen av den - det har andra gjort och kommer att göra igen. Jag kan bara konstatera att vi inom vårt parti har många goda företrädare - så många att vi får konflikter om flera positioner, men helt slipper göra som andra partier gör i flera kommuner och anononsera efter nya politiker till våra listor i lokaltidningarna.

En liten sak angående listan bara: Något utanför den mest omdiskuterade delen står två lysande politiker och goda vänner, en kollega på jobbet och en i min nämnd. Även om de inte kommer att komma in i riksdagen detta val (oväntade kryssframgångar oräknat) så är jag helt övertygad om att de båda har en ljus framtid för sig inom politiken, helt på egna meriter. Jag pratar givetvis om 12an Ellen Oskarsson och 14 Teresa Carvalho. Grattis till era platser! (och grattis alla andra med för den delen. Men dessa två känns lite mer personliga).

Jag är just nu ganska trött i huvudet och kroppen, delvis efter dagen men också på grund av en förkylning som suttit i någon vecka. Tänker dock sova läääänge i natt....

The final frontier, ett steg närmare

Läste det här med intresse och spänning tidigare idag. Vatten på månen innebär avsevärda förbättringar i förutsättningarna för baser och bosättningar där i framtiden.

Jag tillhör dem som tycker att vi (läs vi som i mänskligheten snarare än Sverige här) ska satsa på rymdforskning och rymdprojekt. Satsa stort rentav. Jag tycker att det i första hand ska vara ett samhällsansvar, och att vi ska investera skattepengar från hela världen i det. Av flera anledningar.

1. För vetenskapens framskridande. Svaret på många frågor om hur livet och universum kom till kan vi inte hitta på jorden. Det finns också många andra frågor och forskning som blir möjlig eller får nya dimensioner borta från jordens atmosfär och gravitation.

2. För teknikens framskridande. Tidigare rymdprojekt har haft stora bonuseffekter även för övriga samhället i form av teknikutveckling.

3. För den långsiktiga ekonomins skull. Jordens resurser är inte oändliga, och vill vi även i framtiden att hela mänskligheten ska ha möjlighet till välstånd och tillväxt behöver vi resurser från andra planeter.

samt inte minst:
4. För att rymden och planeterna finns där, enorma och outforskade. Jag tror att mänskligheten mår bra av idéer, drömmar och visioner som är gemensamma. Jag tror att mänskligheten mår bra av att hela tiden ta ett steg vidare, utforska det som utforskas kan. Därute finns svar på frågor vi idag inte ens tänkt på att ställa.

Självklart är väldigt mycket av nyttan på lång sikt, i vissa fall väldigt lång sikt. Men jag tror vi måste börja i tid och börja ordentligt. Jag tror inte att detta står emot tex fattigdomsbekämpning. Det handlar snarare om att omprioritera resurser som idag går till exempelvis rent militär forskning. Plus att mycket läggs på rymdprojekt redan idag.

det är också viktigt att komma ihåg att om samhället inte tar första steget lär det komma internationella storföretag som gör det. Och de gör i allmänhet inget av allmän omtanke om mänsklighetens bästa...

Heligt förbannad

Det är egentligen dumt att läsa nyheter på nätet innan man hade tänkt gå och lägga sig. Jag läste precis det här och är nu så heligt jävla förbannad att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Lär ta några minuter att lugna ned mig, och att skriva av mig är steg ett.

Jag är inte naiv. Jag vet att det försegår hemskheter i Sverige, ofta och regelbundet, av människor man inte tror skulle kunna vara inblandade. Jag har hört hemska historier förut, och vet att de jag inte hört är betydligt fler. Men. Trots det kan jag inte låta bli att bli rasande när jag läser ens en relativt opersonlig artikel på Aftonbladet, med fingerade namn och ansiktslösa människor. Trots det får jag en bild framför mig och blir arg och äcklad.

Det är svårt att veta var man ska rikta ilskan - mot ett bitvis sjukt mansideal, mot skenheliga människor som Fp-politikern i Huddinge, mot ett samhälle som inte gör mer för att förhindra att sådant här händer. Eller bara allmänt mot verkligheten som är hård och grym?

Samtidigt kanske det är ett sundhetstecken att man blir arg. Jag är rädd för den dag jag hör talas om något sånt här och bara suckar uppgivet...

Ja, jag erkänner

Jag har ett erkännande att göra. För dem som känner mig är det ingen nyhet - alls. här är det: Jag är en bokmal. Av stora mått. Har varit det sen jag var tio kanske, aldrig upphört att vara det även om läsfrekvensen kan variera något mellan olika perioder. Jag skulle gå så långt som att säga att jag är en bokmal med stolthet, glädje och ohindrad lust.

Läsning är meditation för mig. Av skönlitteratur ska sägas. Helst inte alldeles för verklighetsanknuten, även om problemen som drabbar karaktärerna mycket väl kan ha motsvarigheter i verkligheten. Genom att drömma mig in i en mer eller mindre overklig värld - helst beskriven av en skicklig författare som beskriver det overkliga så verkligt att man kan se det framför sig - kan jag också lämna vardagens bekymmer åt sidan för en stund, och få möjlighet att få lite distans till dem. Jag brukar ibland beskriva läsningen som en mental dusch, och för mig är det verkligen så. Det stimulerar fantasin, fokuserar hjärnan och låter kropp och känslor slappna av.

En författare som lyckats trollbinda mig under väldigt lång tid är Robert Jordan, med mastodonteposet "The Wheel of time" (tror den heter Sagan om Drakens återkomst" på svenska). Jag ska inte ens ge mig in på att försöka beskriva handlingen, men Jordan lyckas utveckla en berättelse med flera paralella (men samtidigt sammanhängande) handlingar, dryga halvdussinet huvudpersoner och säkert hundratals välutvecklade birollsinnehavare i berättelsen. Han lyckas få den att gå framåt genom elva (x2 på svenska, böckerna delas) tegelstensböcker och samtidigt utveckla historien hela tiden (visst finns det enstaka sega avsnitt, men de är inte många). Han imponerar som få andra.

Till min och många andras stora sorg gick dock Jordan bort för ungefär två år sen. Men med hjälp av mängder av anteckningar, Jordans änka (som enligt uppgift varit en viktig medhjälpare till Jordan i skrivandet) och ett färdigskrivet slut som bortre mål har Brandon Sandersson tagit på sig det enorma arbetet med att slutföra Jordans verk. Den första av tre (eller ja, del 12 av 14 i den stora serien egentligen) böcker som han ska prestera har jag precis läst klart. "The Gathering Storm".

Sandersson lyckas över förväntan. Visst kan man märka en del stilskillnader, men den röda tråden i berättelsen finns kvar och känslan av en magisk värld där borta, fascinerande och trollbindande och precis bortom verklighetens gräns, finns kvar. Den känslan är energi, meditation och livskvalitet för mig.

Fascinerad och förundrad

Jag läste precis den här artikeln om regeringens gigantsatsning på jobbcoacher.

Tyvärr är jag inte helt förvånad, även om jag ändå blir lite fascinerad av vilken skala bekymren verkar vara på.

Hela satsningen bygger på den väldigt högerinriktade, extremt omänskliga syn på arbetslösheten som ligger till grund för regeringens politik på området: att problemet är de arbetslösa, inte arbetsmarknaden eller tillgången på jobb. Bara man "coachar" rätt; bara människor "vill arbeta"; bara det "lönar sig" att arbeta så får människor jobb. Bullshit, säger jag. Grundproblemet är tillgången på jobb - hur skapar vi fler? Vi socialdemokrater ägnade större delen av en partikongress åt att diskutera många bra förslag för det, medan regeringen gör saker i stil med detta.

Man måste ändå fråga, om det inte finns några jobb att coacha människor till, vad ska alla jobbcoacher göra då? Och för de där miljarderna får man uppenbarligen rätt många....

Det här med ålder

Idag fyller jag 27. En inte särskilt speciell ålder. Lite åldersnoja på marginalen, annars inget som märks. Dagen har också varit rätt ordinär, med några undantag:

Mina goda vänner i föreningen Generation S hade köpt en tårta till fikat på mötet på kvällen. Stort tack för den, omtanken och sången. Och inte minst för förtroendet att på samma möte bli vald till ordförande i föreningen (undrar hur många som fått ett föreningsordförandeskap i 27-årspresent? ;-))

Tack också till de goda vänner som gick med och drack öl efteråt. (brukar i allmänhet inte skriva om min alkoholkonsumtion på bloggen, men att jag tog exakt två öl på kvällen på min födelsedag har jag inga bekymmmer att erkänna)

En trevlig sak med att fylla år nu för tiden är facebook - vänner och bekanta från hela landet hör av sig med gratulationer. Kalla mig för uppmärksamhetsjunkie, men jag tycker om det.

Jag är mot

Det här är något jag är emot, som det presenteras.

Jag tror på lika lön för lika arbete. Ska man tjäna mindre som ung måste det matchas med minskat ansvar, arbetstid eller liknande. Det finns inga ungdomshyror eller ungdomspriserna i butikerna, eller liknande.

Sen är det väl rimligt att man diskuterar (man = arbetsmarknadens parter i detta fall) kopplingen mellan erfarenhet och lön. Den finns redan idag i många kollektivavtal. Men då ska det vara just erfarenhet och inte ålder. En välutbildad 23-åring som hunnit med att sommarjobba och extrajobba på det aktuella företaget under studietiden har med största sannolikhet betydligt mer erfarenhet och kompetens för det specifika yrket än en 50-åring som tillbringat hela sitt yrkesliv i en helt annan bransch. och det ska inte under några omständigheter handla om att hamna på de bisarra lönenivåer som nämns i artiklen. Många ungdomsdominerade branscher är underbetalda redan idag, och att få 2/3 av de lönerna är inget annat än slavliknande arbetsförhållanden.

Detta riskerar att utnyttjas av arbetsgivare med just många unga och hög personalomsättning.

För att säga det kort, jag är mot detta.

Hem, ljuva hem

Kan konstatera att det inte blev något bloggande under själva partikongressen. Är hemma sedan några timmar, och är i det stora hela väldigt nöjd med kongressen. Det enda jag är lite missnöjd med (och det är ärligt talat inte det viktigaste, egentligen) är den sociala biten. Hade jättegärna passat på att umgås med fler gamla vänner jag inte träffar så ofta, och prata betydligt mer med flera jag ändå pratade en del med. Men de flesta av oss var ju upptagna stora delar av tiden, och när det väl fanns tid på kongressfesten bestämde sig min fot för att strejka (eller vad man nu ska kalla det. rätt vild och våldsam strej, ingen sittstrejk direkt. Gör betydligt mindre ont nu) så att kvällen inte blev sådär jättelång för min del.

Jag tror att den här kongressen blev vad den behövde vara för vårt parti: en injektion självförtroende, ett avstamp för valarbetet och en rejäl bekräftelse på att vi har en egen politik värd namnet och inte alls bara klagar på regeringens som en del säger. Jag ser fram emot det kommande årets valrörelse. Och jag ser fram emot den dag då Sveriges statsminister heter Mona Sahlin.

Partikongress!

Om tolv timmar är jag på plats på den socialdemokratiska partikongressen. Jag ska vara där och hjälpa den östgötska kongressdelegationen och följa kongressen som partifunktionär. Det ska bli riktigt roligt och intressant. Förhoppningsvis kan jag återkomma med några reflektioner under tiden där, men det beror på tempot och arbetsbördan. Kul ska det bli i alla fall!

Intensiv period

Bloggar inte riktigt så ofta som jag vill just nu. Det beror mest på att jag helt enkelt har väldigt mycket att göra, och när jag väl har en ledig stund vid datorn blir det avkoppling och musiklyssnande som gäller. Några exempel på vad som gör att det är mycket just nu:

Budgettider. Nästan klar med finansplaneförslaget för (S) i landstinget på jobbet. Har tagit lite tid. Dessutom var det budgetdebatt för Norrköpings kommun i kommunfullmäktige igår, och jag höll ett inlägg som gick hyggligt (tror jag) men också krävde en del förberedelsetid. Kul och intressant var det hur som helst - och viktigt. Skillnaderna mellan förslagen var ovanligt stora, och det som satte skola, vård, omsorg och arbetslöshetsbekämpning i centrum vann. Det är jag glad för.

Handlingsprogramstider: Håller just nu på och är sekreterare i och åt arbetsgruppen som tar fram ett förslag till regionalpolitiskt program (tänk alla regionala frågor utom sjukvård) för socialdemokraterna i Östergötland. Skrivandet tar en del tid, men är riktigt roligt också.

Partikongresstider: torsdag morgon till söndag tillbringas i Stockholm och mestadels på Älvsjömässan som hjälpreda åt den östgötska delegationen på den socialdemokratiska partikongressen. Ska bli jättekul och intressant. Jag har aldrig varit på en stor, ordinarie partikongress förut. Kongressen är viktig, och kommer förhoppningsvis att vara ett bra startskott på en lång valrörelse som slutar i en valseger och en statsminister som heter Sahlin i efternamn.

Sen är det lite till så klart, men det är mest det vanliga. Och om någon oroar sig så är det ingen fara - så länge man tycker det är roligt funkar det här tempot rätt bra för mig.

Lördagskväll och Spotify

Dagen har varit rätt lugn. Har tvättat, småstädat lite, ätit middag med mamma och sitter nu och lyssnar en artist på Spotify som jag gillar mer och mer för varje låt - Melissa Horn. Och som jag förmodligen inte hade upptäckt utan just spotify. Tekniken skapar kanaler för enklare och bredare kulturupplevelser än någonsin tidigare. Tillgängligheten kommer bara att öka, i takt med att tekniken utvecklas och människor kommer på smartare och smartare sätt att använda den.

Man undrar, hur kommer saker att fungera om något årtionde eller två? När det är dags för mig att gå i pension? Utvecklingen är fantastisk.

Bra gjort kyrkan

Svenska kyrkan har idag fattat ett väldigt bra beslut. Att erkänna kärleken även hos dem som blivit förälskade i någon av samma kön är ett bra och modigt steg att ta, samtidigt som det åtminstone för mig är självklart. Kärlek är kärlek är kärlek, givet att det är mellan frivilliga vuxna människor.

Jag är inte kristen själv (medlem dock, ett tag till åtminstone, men inte kristen i min gudsbild) men känner någonstans ändå att om det finns en aktiv skapare i stil med den kristna teologin, och vi alla är guds avbilder, gäller det då inte alla homo- (och bi- m.m.) sexuella likväl som oss heterosexuella? Är vi i så fall inte alla guds avbilder, inte alla en del av guds kärlek? Jag får inte en del människors argumentation och teologi att gå ihop (åtminstone inte med mindre än att deras tänkte gud sagt att vissa människor är mindre värda på ett sätt som gör att i alla fall jag inte skulle kunna komma i närheten av att tillbe denne).

Spotify

Så ett inlägg som inte handlar om Sverigedemokraterna, även om tanken på måndagens debattartikel och det som ligger bakom den fortfarande väcker känslor bara jag tänker på det...

För några veckor sedan tog jag tag i något jag funderat länge på, och bestämde mig för att testa Spotify. Tanken bakom är väldigt schysst - gör musik lätt tillgänglig på Internet, men på ett sätt som gör att musikbranschen inte fullständigt dräneras på intäkter och försörjningsmöjligheter. Det är säkert inte perfekt, och jag har hört att artisterna får rätt lite i slutänden. Men grundkonceptet tror jag håller, och är något för framtiden. Musik kommer att distribueras via nätet, och skivbolagen kommer att ha valet att omvandlas eller dö. Svårare än så tror jag inte att det är.

Om någon som känner mig är intresserad av vad jag lyssnar mest på har jag en favoritlista jag ständigt bygger på som ni som har spotify kan lyssna på genom länken http://open.spotify.com/user/morganeklund/playlist/10oGVEl1QWRvT15GzGJ5TH

Sverigedemokraterna, del två

Som väntat har det blivit en hel del debatt kring den debattartikel av SD som jag kommenterade igår. Allting annat vore konstigt.

Några små intressanta saker: En krönika av Mustafa Can. Vidare var ju en hel del av påståendena i den aktuella debattartikeln rent objektivt falska och ogrundade. Jimmie Åkessons svar är rätt patetiskt, men visar samtidigt på ett häpnadsväckande slappt förhållningssätt till sanningen. Citatet "Det skulle kunna bli en majoritet isbjörnar också, rent hypotetiskt. Det kan man inte veta" säger det mesta.

Känslomässigt är jag fortfarande lite upprörd, fortfarande lite rädd. Jag hoppas att det här visar vilka avgrundsvidriga värderingar SD står för, och får många osäkra väljare att välja något annat parti, men jag är inte säker. Det är långt kvar till valet, och flertalet medier kan fortfarande tänka sig att ta in reklam från SD. Fredrik Reinfeldt har ännu inte gett samma ordentliga försäkran som Mona Sahlin att han inte kan tänka sig att regera ens med passivt stöd från SD.

Jag hoppas att det här visar sanningen om SD. Men jag är rädd för att det i längden kan leda till en förskjutning av debatten åt ett väldigt obehagligt håll. Jag är säker på att jag, och många med mig, kommer att kämpa, så mycket det behövs och så mycket vi kan, för att de vidriga rasistiska värderingar som SD står för inte ska få något som helst inflytande i svensk politik. Måtte det räcka...

Det stora hotet mot det svenska samhället och modellen, vem är det?

I morse läste jag det här. Det är en artikel som väcker många, delvis motstridiga, känslor hos mig.

En spontan känsla är rädsla, och minnesbilder från dokumentärer om 30-talets Tyskland. Något väldigt, väldigt obehagligt känns ända in i benmärgen. En allmänt otrevlig känsla har följt mig större delen av förmiddagen.

Samtidigt finns en viss känsla av lättnad - äntligen är de ärliga! För politiskt insatta är det ju ingen nyhet att Sverigedemokraterna står för det här. Även andra nyhetsbilder har på sistone bekräftat bilden. Trots det kan jag inte låta bli att fundera på vad som har hänt med samhället och samhällsdebatten när de vågar gå ut så tydligt och öppet. Obehagskänslan dröjer kvar.

Men den känsla som mest vuxit fram under förmiddagen är ilska. Ilska över dessa fanatiker och rasister, som letar syndabockar och har en världsbild som har väldigt lite med verkligheten att göra. Ilska över den hemska människosyn och det människoförakt som ligger till grund för en sån här artikel. Ilska över den passivitet och brist på handlingskraft hos oss som är politiskt aktiva och förtroendevalda som har gjort att denna rörelse och dessa värderingar har kunnat växa fram. Att misstaget är delat över större delen av Europa gör det inte mindre, utan större.

Det stora hotet mot ett sammanhållet svenskt samhälle är inte någon utifrån. Det är vi själva, om vi går på och sväljer Sverigedemokraternas världsbild och föraktfulla propaganda och vidriga människosyn. Efter det här utspelet är det inte överdrivet att lyfta jämförelsen med 30-talets Tyskland- tvärtom måste vi dra lärdom av historiens misstag så att de aldrig, aldrig någonsin upprepar sig.

Söndagskväll

Jag sitter vid datorn, lyssnar på Spotify (i skrivande stund Weeping Willows) och har precis druckit ur en kopp te. En helt okej söndagskväll faktiskt.

Helgen har i huvudsak ägnats åt skrivande, ett utkast till partidistriktets regionalpolitiska handlingsprogram utifrån texter och punkter som jag fått till mig. Har väl producerat tiotalet A4-sidor text eller så, och är rätt nöjd med hela. Att få ha ett jobb där jag kan ägna en stor del av min tid åt skrivande är rätt lyxigt egentligen, för jag tycker det är väldigt roligt. (och, ska tilläggas, jag kan nog räkna på ena handens fingrar antalet gånger jag fått sitta stora delar av en helg och göra det, och då har jag ändå jobbat i mer än ett och ett halvt år.)

I övrigt gick jag en sväng runt Åbackarna i Norrköping idag, och njöt av den friska höstluften och naturen som finns i all sin höstliga skönhet däromkring. Var en härlig upplevelse, även om det bara tar sisådär fyrtio minuter att gå runt den vanliga slingan.

Gårdagskvällen ägnades åt middag och fest med några goda vänner- också det väldigt trevligt.

Tja, det var min helg. Ska se om jag kan återkomma med några något mer genomtänkta politiska blogginlägg under veckan.

SD verkar ha svårt att fatta

I pausen från Idol läser jag det här och det här

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar ha svårt att fatta. I nästa riksdagsval har Socialdemokraterna en partiledare och en statsministerkandidat - Mona Sahlin. Så kommer det att vara. Det enda realistiska alternativet som statsminister är Fredrik Reinfeldt. Det är värt att notera att SD inte säger samma om honom, att de aldrig aktivt skulle medverka till att han blev statsminister.

Också citatet från Åkesson är märkligt. "Mona Sahlin är inte socialdemokrati". Kanske inte, men hon är vår partiledare. Och, ärligt talat, Jimmie Åkessons problem med Mona Sahlin är inte att hon är för lite socialdemokrat. Tvärtom. Hans problem med henne är att hon tydligt, länge och konsekvent tagit avstånd från rasism och andra former av diskriminering, och varit en av de socialdemokrater som hårdast drivit en bred jämlikhetspolitik och kämpat mot de värderingar SD står för. Hon har också - med mycket, mycket brett stöd i partiet vill jag säga - tydligt markerat att SD aldrig kan bli en samarbetspartner för (S). Kort och gott, problemet för Åkesson är inte att Mona Sahlin representerar socialdemokratin för dåligt - det är att hon representerar den på tok för bra.

Små fredagsfunderingar

Den här veckan har varit rätt lång, och är inte slut än. Ska dock säga att det mesta jag gör är intressant, även handlingsprogramsskrivandet som kommer att kräva några arbetstimmar både lördag och söndag.

Alldeles jättestrax blir det dock, som de flesta fredagar, Idol. I morgon kväll blir det fest med ett gäng goda vänner. Jag har egentligen inget att klaga på...

Det här med vaccination...

I dagarna är vaccinationen mot svininfluensan (eller nya influensan A(H1N1) eller något sånt om man ska vara korrekt) ett hett ämne eftersom vaccindoserna börjat anlända i lite större skala till landet. Var och en behöver nu ställning, för sig själva och för eventuella barn, om man vill vaccinera sig. Jag kan inte bör inte säga till någon annan hur den ska agera, men jag kan berätta hur jag själv tänker.

Jag kommer att vaccinera mig. Så snart man är klar med riskgrupperna och öppnar upp för en bredare allmänhet kommer jag att försöka få det fixat. Detta trots att jag är en hyggligt frisk person i unga år, och trots att den första vågen av influensan till synes blev rätt mild. Det är av några olika anledningar:

1. För min egen skull. Det kommer att komma flera vågor av influensan. Risken är överhängande att de blir värre, framför allt i omfattning men en viss risk finns vad jag förstår också för att influensaviruset blir något mer argsint (jag ska inte spekulera mer i den delen - har bara hört lite grann om det, är inte mitt expertområde och dessutom vet ingen säkert). En vaccinering är alltså ett sätt att skydda mig själv inför framtiden.

2. Som en solidaritetshandling mot andra människor, inte minst i de medicinska riskgrupperna. Genom att vaccinera sig stänger man en smittoväg och minskar risken för de runt omkring en att bli smittade. Det kan vara de som på grund av en befintlig sjukdom löper större risk att utveckla allvarliga följdsymptom på influensan, eller äggallergiker som själva inte kan vaccinera sig (vaccinet innehåller äggprotein). Jag har människor i båda kategorierna bland grannar och vänner.

3. För samhällets skull (och därmed indirekt för andra människor). Genom att hålla mig frisk blir jag inte en belastning för vare sig sjukvård eller socialförsäkringar (och undviker då att ta upp värdefull tid och pengar som kan komma andra till del).

Så resonerar jag...

Fin dag

Temat för dagen var dop, och platsen Upplands Väsby, så sisådär tio av dagens vakna timmar tillbringades inte i Norrköping. Det var dock värt varenda uns av restid, och mer därtill.

Låt mig börja med att säga att jag i grunden inte är kristen. Jag är inte ateist - tvärtom - men jag har en gudsbild som inte stämmer överens med den kristna. Trots det tycker jag att det är något fint, mäktigt och vackert med ett dop. (och för den delen med kyrkobröllop, men det är en historia för en annan dag).

Stämningen i en kyrka, när släkt och goda vänner till familjen och personen som är huvudpersoner för dagen har samlats, är något speciellt. Det är mäktig och högtidligt, men samtidigt kärleksfullt. Exakt vad det är är svårt att riktigt sätta fingret på, men känslan finns där. Dopet blir, bortsett från den klassiska religiösa betydelsen, ett sätt att säga välkommen till världen och till vår gemenskap. Här bryr vi oss om varandra och du är välkommen in i det.

Nä, nu ska jag sluta innan jag blir alltför djup såhär en trött och sen lördagskväll. Men fint var det.

Skrämmande

Under kvällens läsning ser jag två exempel när borgerliga riksdagsledamöter i motioner vill gå in och nagga på (och rentav inskränka) religions- respektive pressfriheten.

Teresa skriver om det ena här. Expressen om det andra här. Jag väljer Expressens skildring eftersom det fanns ett intressant urklipp ur motionen där - att TV4 ofta ger en annan bild av samma politiska händelse än SVT. Jag är för min egen del inte helt säker på att den enda rimliga tolkningen är att SVT ger en vänstervriden bild...

Sammantaget ger exemplen på motioner en lite ruggig bild. Jag är väl medveten om att det absoluta flertalet borgerliga riksdagsledamöter inte stödjer sådana här förslag, men det räcker med att några gör det att jag ska bli nervös. Jag hoppas att fler borgare tar avstånd från sådant här - om de inte gör det har vi ett lite större problem i samhället...

Intressant dag

Dagen, som jag skrev om igår (förra inlägget) blev precis lika intressant som jag hoppades och lite till. Intressanta exempel från företag om utmaningar vi som utbildningspolitiker behöver hjälpa till att lösa. Också ett och annat argument för att delar av regeringens utbildningspolitik är rätt kass - vissa av dem rentav med medhåll från Svenskt Näringsliv som organisation.

Jag skulle gärna ut på sådana här företagsbesök lite oftare.

Norrköpingsdagar

På grund av några sammanträffanden har jag halva denna vecka, två och en halv av fem vardagar, i Norrköping. Det är på flera sätt rätt skönt, samtidigt som det innebär lite mer stress när jag kommer tillbaka (och lite mer dåligt samvete gentemot min kollega).

Gårdagens eftermiddag tillbringades med kreativa diskussioner om hur de kommunala gymnasieskolorna ska vara organiserade i framtiden. Vi kom inte fram till så värst mycket, men det var inte heller meningen. Vi vände och vred på argument efter argument och diskuterade för och emot olika tänkbara sätt att göra det hela på. Mycket intressant.

På kvällen startade vi dessutom upp (eller omstartade) en "ung" S-förening för oss som har vuxit ifrån SSU (eller är på väg att göra det) och en bit uppåt i åldrarna, men samtidigt inte riktigt är redo att bara engagera oss i mer "klassiska" S-föreningar. Lena Hallengren och Aleksander Gabelic var gäster och pratade klimatfrågor och gröna jobb. Viktiga frågor som inte får glömmas bort i jobb- och finanskrisens spår.

Dagen har tillbringats först med presidiemöte där vi delvis följde upp gårdagens diskussioner, och sen på utvärderingsbesök på en kommunal gymnasieskola där skolledning, lärare och annan personal sliter för att ge eleverna en bra utbildning - i detta fall inom industri och byggsektorn. Som vanligt intressant och givande.

Kvällen tillbringades sedan med möte med "min" områdessosseförening City där vi diskuterade stadsplanering och vad som är på gång för utvecklingsprojekt i innerstaden. Även det intressant och flera saker som jag inte hört tidigare. Norrköping växer och utvecklas - kul! Dessutom bjöds det på goda chilenska piroger, vilket var jättebra. Annars hade min middag riskerat att bli drickyoughurten och snickersen jag fick i mig, gåendes, på vägen till mötet...

Morgondagen ska sen tillbringas i ett samarbete mellan Östsams utbildningsgrupp L15 (där jag sitter med som Norrköpings representant) och Svenskt Näringsliv, där vi bland annat ska diskutera företagens kompetensbehov i framtiden och hur vi som kommunala utbildningspolitiker kan hjälpa till att möta det (och därigenom ge våra medborgare jobb). Dessutom två företagsbesök för att få praktiska exempel från verkligheten. Kommer nog att bli en väldigt intressant dag..

Intressant läsning

Det här är ganska intressant läsning. Jag ska säga att jag inte är så förtjust i en utveckling där invandrare i hög grad tar låglönejobb, men även om man bortser från det verkar det finnas några intressanta slutser, typ "alla tjänar på invandring".

Undrar om sverigedemokraterna tänker läsa på?

Små glädjeämnen i höstmörkret

Det här är goda nyheter en söndagskväll. (S) i Grekland (Pasok) verkar ha vunnit valet med hygglig marginal.

Ovanpå det har vi under helgen fått reda på att Irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Det går givetvis att ha olika åsikter om det, men personligen tror jag att fördelarna uppväger nackdelarna. Det innebär dessutom, om och när det träder i kraft, att Sverige får två nya EU-parlamentariker varav den ena är Jens Nilsson (S).

Några små steg på väg mot ett rödare Europa..

Statliga myndigheter

Det här låter rätt intressant. Jag är övertygad om att det går att göra mycket för att göra den statliga myndighetsvärlden mer effektiv och därmed också mindre kostsam. Inte minst gäller det samarbetet mellan olika myndigheter, och gentemot kommuner och landsting. En del handlar om samspel mellan regelverk och tekniska lösningar som kan vara gemensamma, en del om organisationsformer och arbetssätt och ytterligare en del helt enkelt om att staten måste ta ett helhetsgrepp och inte lämna frågan till myndigheternas egna ledningar (även om de självklart ska vara delaktiga i processen). Många beslut kan på kort sikt vara obekväma för både ledning och personal i en given myndighet, men ge effekter som är positiva för medborgarna, för statskassan och när förändringen väl satt sig även myndighetens egen verksamhet.

Samtidigt finns det några saker som gärna hade fått vara tydligare i debattartikeln. Två jättemyndigheter som inte nämns direkt är arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Där tror jag att man kan göra jättemycket. Vad gäller arbetsförmedlingen kan nog en del av uppgifterna med fördel föras över till kommunerna, eller möjligen landsting/regioner eller kanske vissa delar till varje. Givetvis med statlig kvalitetskontroll.

Bara det att tvinga alla myndigheter som har en regionindelning att ha SAMMA regionindelning (som också matchar länsindelningen så tillvida att inget län/landsting/region behöver ha med mer än en regional avdelning av en statlig myndighet att göra) skulle göra arbetet effektivare, inte minst när det gäller samverkan gentemot andra myndigheter och kommuner/landsting.

Svåra frågor omkring EU

Det finns mycket med EU-frågorna som är svåra. Inte minst handlar det om EU:s demokratiska legitimitet eller brist på sådan. Ska vi fördjupa samarbetet, när redan det som är idag lider av brist på folkligt förtroende? Det finns många svåra frågor att diskutera.

Detta till trots är jag i grunden en anhängare av att Lissabonfördraget ska få träda i kraft. Inte för att det är perfekt, men för att det är bättre än idag och gör att det politiska arbetet i EU kan ta ett steg framåt.

Den här artikeln väcker en del frågor som är intressanta, men delvis knepiga, att fundera på.

Min inställning i abortfrågan är glasklar. Varje kvinnas absoluta, ickekränkbara, ickeförhandlingsbara rätt att bestämma över sin egen kropp ska vara grunden. Den rätten är för mig en mänsklig rättighet, som jag står för oavsett vad lagen säger egentligen. Nu har vi rätt vettiga abortlagar i Sverige vad jag vet. Irland har det inte vad jag förstår. Egentligen vill jag kunna använda EU för att föra fram kvinnors rättigheter överallt, och få länder där gammal unken konservatism och nedlåtande kvinnosyn att ändra sina lagstiftningar.

Samtidigt vet jag att en sådan möjlighet förutsätter att andra politiker, med andra grundvärderingar, skulle kunna använda EU för att ändra på delar av svensk politik i riktningar jag inte alls vill. Hur ska vi hantera såna frågor? Lösningen är för mig inte att varje land rer sig själv bäst man vill och kan, och inte heller att EU ska få gå in och bestämma över vad som helst hur som helst. En rimlig balans måste hittas. Hur når vi dit, egentligen?

Veckan som varit

Jag har inte bloggat som jag ska (enligt mig själv - försöker ha som princip minst varannan dag.) det ber jag om ursäkt för. Har varit lite halvkrasslig vissa dagar, haft fullt upp med jobb och uppdrag andra och varit bakfull en av dem. Allt som allt har det inte blivit av.

Kulturnatten i lördags var lysande. Trots att jag i några goda vänners sällskap bara besökte ett par av de dussintals platser där det arrangerades aktiviteter under stora delar av lördagen hade jag jättetrevligt. Dagen efter kändes det nästan som för trevligt, rentav... ;-)

När jag kom hem från ett intressant besök på en friskola idag så så jag nyheten om partiets nya kommunikationschef. Jag har inte stenkoll på henne, men spontant känns det bra. Nytänk, framåtanda och inte minst insikt om behovet av att förankra kommunikationsinriktingen i landet vad jag sett från intervjuer. Bra väg framåt.

Längtan efter det långtråkiga

Jag ska erkänna, det finns perioder i mitt liv då jag läntar efter en känsla som de flesta nog sällan eftersträvar - att ha långtråkigt. Den här veckan har varit en sån period.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om att jag har så jättemycket mer att göra än vanligt. Det får givetvis inte vara tomt, men en normal eller lite över normal arbetsbörda kombinerat med väldigt mycket att tänka på, gärna en mix av såväl privata grejor, i uppdrag man har och i jobbet, gör att man aldrig riktigt slappnar av ordentligt. En lätt känsla av stress eller prestationsångest eller något annat åt det hållet finns liksom alltid med...

Det är i sådana stunder jag kan länga efter en riktigt långtråkig dag. Inget viktigt att göra, inget som tynger och distraherar tankarna, inga kommande uppgifter eller möten eller något annat som stressar upp tankarna. Långa fikaraster utan att man skäms (nu kan de bli långa ibland ändå, men då skäms jag åtminstone lite)

Jag ska för säkerhets skull säga till dem som känner mig att ni inte behöver oroa er. Det är inte så att jag håller på och stressar ihjäl mig. Läget är under full kontroll. Jag behöver bara försöka slappna av lite mer...

Nätnostalgi

Man kan göra mycket för att fördriva tiden en söndag. En sådan grej är att googla sig själv och se vad man hittar. Förutom att det finns minst en Morgan Eklund som är fotograf, en som jobbar inom socialförvaltningen i Stockholm och en som spelar schack i skåne hittade jag en hel del om mig själv.

Det mest spännande jag hittade var det här - min nästan tio år gamla första egna hemsida.

En liten inblick i mitt liv för tio år sedan - och i dåtidens (för amatörer tillgängliga) hemsidesteknologi. Tror jag gjorde den i Frontpage Express.

Där finns dessutom ett helt gäng dikter jag skrev ungefär då i mitt liv. Dikterna hade jag i i och för sig sparat på annat sätt, men ändå kul att hitta dem där. (jag ska tillägga att jag sedan länge har tappat bort alla spår av inloggningsuppgifterna till sidan, och inte har haft den kopplade mailadressen i bruk på sex-sju år, så jag kan inte ta bort den ens om jag skulle vilja)

Tiden går fort. Och jag kan se mig själv sitta där om femtio år och berätta för några ungar att jag minns när man först kunde göra sin egen hemsida, och hur det fungerade. Frågan är om de kommer att tro mig? ;-)

Stockholmsweekend

Jag sitter just nu i ett hörn på Sveavägen 68, jobbar lite på min bärbara och försöker att inte vara i vägen. Jag var från igår lunch fram till lunch idag på en överläggning med mina (S)-kollegor från andra landsting och regioner i landet. Erfarenhetsutbyte, diskussion om gemensamma frågor och hur vi kan hjälpa varandra när vi för det mesta sitter en eller två på varje ställe i landet. Mycket intressant och lärorikt, inte minst att lära känna fler än vad man gjorde tidigare. Då är det betydligt enklare att bara slå en signal den dag man känner att man behöver fråga något.

Ska senare iväg till Huddinge (bla med en vän som jobbar här, därav att jag sitter där jag sitter just nu) och i morgon gå på en trettioårsfest. Ska bli riktigt trevligt. Allt som allt en långweekend i Stockholm som kombinerar nytta med nöje. Fler sådana, tack.

Kränkt

Det här är något jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska reagera på. En reaktion är att skratta åt det absurda och överdrivna, en annan att gråta över det faktum att sådana värderingar faktiskt finns, och inte anses absurda av alla, eller ens i närheten av alla. I artikeln är de bara lite mer tillspetsade och provokativa.

Ytterligare en reaktion, den som sätter sig djupast, är att känna mig kränkt som man. Jag VILL vara en jämställd halva av en relation, den dag jag väl får barn VILL jag ta min beskärda del av såväl ansvaret som glädjen. Jag VILL att min (just nu tänkta) partner ska ha ett jobb och tjäna pengar för att ta sin del av familjekonomin. Och, ärligt talat, jag ser det minst lika mycket som rättigheter.

De värderingar och sociala konstruktioner, spridda över världen och också i Sverige, som ser kvinnan som en serviceinstitution till mannen drömmer jag inget annat än mardrömmar om. Anna Ankas artikel spär på dem, bygger på dem och glorifierar dem. Jag känner mig kränkt, av det enkla faktumet.

Vardagsbetraktelser

Idag har varit en kontorsdag. Såna dagar är rätt bra att ha, inte minst när man har ett i grunden kontorsbaserat jobb (läs: mycket omvärldsbevakning och skrivande). Under september tror jag att jag snittar två per vecka ungefär, vilket är lite slitigt eftersom det ändå är en hel del att göra. Men det är å andra sidan intressanta saker som händer, så med lite extra slit på kvällar, mellan tvättrundorna en söndag, och på rummet en halvtimme innan frukost på en skakig mobil bredbandsuppkoppling mitt ute i skogen (Yxnerum) så funkar det. Och, givetvis, att vi är två på jobbet så att vi kan täcka upp för varandra. (tack ellen!)

Några av de saker som gör att jag har varit eller kommer att vara borta en del:

- Överläggning i förra veckan om den regionala utbildningspolitiken. Vi var på en lunch-till-lunch överläggning med "L15", regionförbundet Östsams utbildningsberedning, och diskuterade bland annat hur vi kommer framåt med samarbetet om gymnasiefrågor för att både erbjuda alla elever, oavsett kommun, ett brett utbud av utbildningar och samtidigt kunna lösa praktiska problem som kommer med såväl ny gymnasieskola som kraftigt minskande elevantal.

- Seminarium om yrkesutbildningar i förra veckan, med Tankesmedjan. Detta har jag skrivit ett riktigt långt blogginlägg om, så vidare kommentarer överflödiga.

- Diverse kommunala möten, mest om budget. Intressant och viktigt, och bra diskussioner. Att få ihop en kommunal budget inför nästa år blir inte lätt. Regeringens bidrag underlättar, men som jag bloggat om tidigare är det ju tillfälliga pengar som dessutom kommer i ett utsatt läge (som inte minte regeringen bidragit till!). Ambitionen är i alla fall att värna människonära verksamhet som påverkar många i första hand, så som skolan, vården och omsorgen.

- Nu på torsdag-fredag är det överläggning med alla (S)-märkta politiska sekreterare i landsting och regioner. Ska bli riktigt kul, bara andra sådana sen jag började och den första längre med ordentligt med tid för att diskutera praktiskt samarbete och erfarenhetsutbyte. Vi sysslar med ungefär samma saker och frågor, men jag är helt övertygad om att vi skulle kunna dra betydligt mer nytta av det andra redan gjort och inte uppfinna hjulet gång på gång, på olika ställen i Sverige.

Förutom det, en 30-års fest för en vän i helgen som ska bli riktigt kul. Lyckas jag bara lösa några praktiska bestyr kring stockholmsvistelsen så blir det en kombinerad jobb-och-fritids longweekend i huvudstaden som kan vara givande på flera sätt.

Så, några små korta inblickar i ett lite småstressat liv (som dock är fullt under kontroll om någon är orolig). Avslutar kvällen med att följa lite röstsammanräkningar från Norge - ser bra ut! En rödgrön regering i närområdet är bra - om ett drygt år har vi (minst) två.

Underbara natur, strax runt hörnet

Det är nog ingen hemlighet bland dem som känner mig att jag tycker om min hemstad. Det finns flera anledningar, men en av dem är att det är gott om stadsnära naturupplevelser, flera av dem riktigt ljuvliga. Jag skulle inte klara av ett liv som bara tillbringades runt betong, tegel och asfalt, även om jag annars på flera sätt tycker om stadslivet (och inte skulle klara av att bo på landet större delen av året).

Ett sådant underbart ställe är Åbackarna, runt Strömmen i Norrköping. Jag gick en sväng där idag, och kom hem för mindre än en timme sedan i skrivande stund. Sensommarsolen (eller är det den tidiga höstsolen?) värmde och lyste upp landskapet nåt fantastiskt. Man kunde riktigt se att naturen var i gränslandet mellan sommar och höst; gröna löv blandades med några gula (även om de gröna var flest) och på de större bladen hade det gula börjat krypa in från ytterkanterna. Man kunde riktigt se att naturen var i omvandling från en fas till en annan. Kalla mig naturromantiker, men jag tyckte att det var vackert.

Några små bilder jag själv tagit:














och så ett lästips: http://www.norrkoping.se/bo-miljo/stadsmiljo/parker/abackarna/

Som sagt, det här promenadstråket börjar kanske tvåhundra meter från där jag bor. Lyx.

Detta evigt förbannade datum...

Jag hade egentligen tänkt att blogga om något helt annat. Kanske om överläggningen om det regionala utbildningspolitiska samarbetet jag varit på, eller om dagens yttranden över nya friskolor som vill starta i Norrköping i gymnasienämnden. Men när jag kom hem, hade skrivit klart lite jobbgrejor och började vara ner kom tankarna fram som legat lite i bakhuvudet hela dagen men tryckts undan av koncentration och tidvis stress, och kanske lite förträngning.

Tiden går fort, men helt plötsligt känns den där sjuka, hemska, förjävliga dagen för sex år sedan väldigt nära i tiden. Med ett undantag (när jag fick reda på att pappa var död) tror jag inte att någon period i mitt liv är så fastbränd och inetsad i mitt minne som tiden från det att vi efter en Eurovalsaktivitet i Hageby centrum fick reda på att Anna Lindh hade blivit knivhuggen, i armen trodde vi först. Genom kvällen i hemsk ovisshet, över en natts dålig sömn till det hemska dödsbudet via TV, först viskat i en öppen mikrofon och sen bekräftat, till när vi försökte trösta varandra på ssu-expen och sedan åkte upp till Stockholm för att lägga rosor utanför UD.

Jag tittar tillbaka, och hittar ett inlägg på min gamla blogg, från så här års 2008, som jag nästan hade kunnat skriva idag:

För en knapp halvtimme sen gick jag ifrån TV-n efter att ha tittat på TV4s dokumentär om minnet av Anna Lindh. Jag trodde att jag, för första gången, skulle kunna se en sådan, se nyhetsbilderna och minnas den där för jävla hemska dagen, utan att gråta. Men tji fick jag.

Det gör fortfarande ont.
Inte lika intensivt, hemskt och knivskarpt som för fem år sen, när personen som man knytit upp sitt framtidshopp för socialdemokratin kring, varit stolt för och sett upp till, helt plötsligt inte fanns där längre. Det finns få dygn i mitt liv jag har lika tydliga minnen, timme för timme, av. Bilder, konversationer och känslor.

Men det gör fortfarande ont. Samtidigt växer det positiva - Anna Lindh som förebild och inspiration. Idealisten och pragmatikern - och inte minst människan. Det kan låta som floskler men för många av oss unga socialdemokrater då var det en smärtsamt påtaglig verklighet. Det var inte bara Anna Lindh som knivhöggs och mördades den där dagen - det var en hyfsat stor del av en ung generation socialdemokraters framtidshopp för partiet. Nu har det hoppet sakta men säkert vuxit tillbaka. Inte lika starkt, kanske inte lika naivt som det förmodligen var då, men det finns där. Jag tror på Mona Sahlin som partiledare, men som Mona själv sade: det borde ha varit Anna.

Detta stämmer fortfarande. Det gör lite mindre ont i år, och det känns lite lättare att tänka på det positiva. Men det känns fortfarande, och jag inser att det kommer det nog att fortsätta göra när man tänker på det. Detta datum, detta evigt förbannade datum, kommer nog åtminstone delvis att alltid vara ett sorgens datum...

Intressant seminarium med tankesmedjan

I skrivande stund sitter på jag på ett Intercitytåg på väg hem från Stockholm. Anledningen till mitt besök i huvudstaden idag var ett seminarium anordnat av Arbetarerörelsens tankesmedja, ”Ge alla en chans i gymnasieskolan” Temat var framför allt yrkesutbildningar, mest i gymnasieskolan men delvis också efter den, och sambandet mellan dessa och sysselsättning och arbetslöshet bland ungdomar. I grunden var det ett mycket bra seminarium, med intressanta föreläsare.

Ett konstaterande som gick igenom flera av föreläsarnas anföranden var att socialdemokratin allt för länge ägnat allt för lite uppmärksamhet åt (de ickeakademiska) yrkesutbildningarna. Inte för att vi egentligen inte brytt oss, utan för att de hamnat i skuggan av annat. Framför allt har det handlat om den gamla socialdemokratiska ambitionen att bryta överklassens makt och monopol över akademin; alltså att ge arbetarklassens barn tillträde till universiteten. Den ambitionen är viktig, och ännu inte avklarad på långa vägar, men i grunden tror jag att de har rätt. Vi har inte orkat att också ägna tid och kraft åt yrkesutbildningar till sådant som, bara för att ta några exempel, industriarbetare, kock eller undersköterska. Det är dags att bryta den trenden.

En av dem som pratade om detta var Ulla Lindkvist, vice ordförande i LO. Hon redogjorde också för LO:s syn på gymnasieskolan och gymnasiereformen i stort. Det handlade bland annat om vikten av att knyta arbetsmarknadens parter närmare diskussionen om utbildningars innehåll och kvalitet, om vikten av en bra yrkesvägledning samt om vikten av att även yrkesutbildningar ger möjlighet och behörighet till fortsatta studier och kompetensutveckling på såväl akademisk som ickeakademisk nivå. Hon menade också att utbildning i allmänhet och yrkesutbildningar i synnerhet (eller kanske snarare brist på såväl mängd som kvalitet inom dessa områden) låg till grund för en stor del av problemen med ungdomsarbetslösheten (och då inte LAS som många borgerliga debattörer hävdar).

Anne-Marie Lindgren, från tankesmedjan, resonerande som vanligt klokt kring frågan. Hon menade att vi måste lägga mer vikt och fokus på det som de som läser yrkesutbildningar faktiskt gjort sitt val till – själva yrkesämnena. Det betyder inte att vi ska ta bort behörigheten till fortsatta studier, men däremot att den inte kan ligga i fokus. Om vi fokuserar på yrkesämnena kan det också skapas motivation till att förbättra studierna i kärnämnena.
Jag tror att hon har helt rätt i detta. Inte minst handlar det om det som kallas för infärgning, alltså att anpassa kärnämnenas innehåll efter det program man läser. Min personliga uppfattning är att det borde vara obligatoriskt på samtliga yrkesprogram att man får lära sig fackutryck och begrepp inom den bransch man ska arbeta inom på engelskaundervisningen. Bara för att ta ett exempel.

Anne-Marie resonerade också om att arbetsmarknaden faktiskt kräver en högre yrkeskompetens idag, och att den inte samma grad som tidigare kan tillgodoses när man väl har fått ett jobb. Det finns inte längre samma ”interna karriärvägar” inom företag och hos arbetsgivare. Inte minst handlar detta om att det blir fler och fler mindre arbetsgivare inom olika branscher. Hon menade också att det borde finnas fler vägar genom gymnasiet idag, då elever har både olika förkunskaper och olika intressen. Ytterligare en poäng var att många universitetsutbildningar är och måste vara yrkesutbildningar – när vi säger att 50% av en årskull ska läsa vidare på universitetet menar vi ju inte att 50% av en årskull ska bli forskare.

Även Irene Wennemo från LO berörde socialdemokratins kluvna förhållningssätt till yrkesutbildningarna. Hon menade att tanken från 90-talets gymnasiereform om att bara grundläggande yrkeskunskaper skulle förmedlas i gymnasiet, och resten ute i arbetslivet, inte fungerade i praktiken. Resonemanget liknade i mångt och mycket det som Anne-Marie tidigare hade fört. Kompetenskraven i arbetslivet har höjts, och gymnasiet måste hänga på.
Hon förde också ett intressant om att synen på yrkesutbildningar i samhällsdebatten i allmänhet, i viss mån ibland också i vårt parti men framför allt hos borgarna, i grunden var ur ett akademiskt perspektiv. Hon menade att skillnaden inte handlade om begåvning som ofta framhålls (med exemplet att en snickare ofta använder betydligt mer komplicerad mattematik i sitt arbete än vad hon gör som utredare på LO) utan snarare om förhållningssättet till teoretiserande. Människor som behöver se den praktiska nyttan av något för att verkligen ta till sig den kunskapen har en tendens att undvika akademisk utbildningar och söka sig till yrkesutbildningar. En del kan också handla om färdighet/fallenhet för skrivande, som ju krävs i mer akademiska sammanhang.

Något som jag inte tänkt så mycket på, men som hon har en stor poäng i, är att vi i Sverige ofta försöker trycka in alla sorters utbildningar i en form, med lika många år och gymnasiepoäng. Olika yrken är och kan vara olika, med olika utbildningskrav och olika mixer av olika sorters utbildning och färdighetsträning.

Sverige anses ju ofta ha en korporativ samhällsmodell, men Irene menade att denna inte har omfattat utbildningsväsendet. Det tror jag att hon har rätt i. Skolan är väldigt styrd av traditioner och yrkesuppfattningar i lärarkåren och skolväsendet i stort. Arbetsmarknadens parter behöver komma in mer i utbildningssystemet (vilket de föreslås göra i den kommande gymnasiereformen, något som jag tycker är bra med den). Hon förde också ett resonemang om lärlingsutbildningar, som dock inte innehöll några direkta nyheter varför jag av utrymmesskäl inte utvecklar den delen.

Jonas Olofsson, forskare, pratade också om de senaste årtiondenas växande ungdomsarbetslöshet och ökande problem för ungdomar att etablera sig i vuxen- och arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten har växt, dels i faktiska procenttal men också i relation till arbetslösheten hos den äldre populationen. Generationsklyftorna har ökat, men det har också intressant nog klyftan inom ungdomsgenerationen.

Förklaringarna är flera. Delar handlar om att många fler ägnar åren efter gymnasiet åt att studera vidare än tidigare, men den förklaringen är långt ifrån hela sanningen. Förändringar i ungas livsstil (de som har resurser ägnar tid åt att resa och dylikt) är också bara en mindre del. Annat handlar om strukturförändringar i ekonomin, försvårade möjligheter att komma in i sociala trygghetssystem och inte minst att kunskapskraven har skärpts över hela arbetsmarknaden. Att nästan alla har gymnasieutbildning gör att en sådan krävs också för arbeten som egentligen inte har den kvalifikationsgraden. Det skapar en utsatt situation för de ungdomar som inte klarar av hela gymnasieskolan – och som idag är allt för många. Det fanns också ett par mindre förklaringar här, och han resonerade mer kring de jag nämnt. För att inte detta inlägg ska bli ännu mer absurt långt än vad det redan är väljer jag dock att sluta där.

Under slutdiskussionen kom ett par intressant synpunkter upp – det är idag allt prat till trots väldigt svårt att i vuxen ålder omskola sig till ett annat yrke. Det får inte vara så, för att ta ett palmecitat som nämndes, att friheten att välja utbildning bara finnas i ungdomsåren. Vi måste se till att samhället erbjuder den möjligheten också senare. Det förutsätter, bland annat, ett närmande mellan arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningspolitiken, och att människor har möjlighet att försörja sig när de studerar i vuxen ålder.

Allt som allt var det ett mycket intressant seminarium, som gav upphov till många tankar. Det är fullt möjligt att jag utvecklar någon av dem framöver här på bloggen. Men nu är det, med marginal, dags att sätta punkt för dagens inlägg…

Välfärdens räddning, kommunekonomiska koffeintabletter eller valfläsk?

Under måndagen lämnades det besked om att det utöver de tidigare utlovade sju miljarderna extra till kommuner och landsting kommer ytterligare tio. Det var nog mer än de flesta räknat med. Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker att det var bra att man sköt till så mycket. Det finns ett antal andra saker man borde gjort också, och man borde ha gjort det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig, och bättre lite en ordentlig åtgärd än inga alls.

Det är lätt att fråga sig om det är "valfläsk", en tillfällig åtgärd för att undvika jobbiga nedskärningar i välfärden och få bort dessa som en valfråga nästa år. Det är förmodligen en del av det, men samtidigt tror jag att de allra flesta också i regeringspartierna är ordentligt oroade över var välfärden (eller åtminstone dess s.k. "kärna" men det är en annan historia) är på väg i jobb- och finanskrisens spår.

Samtidigt måste gårdagens besked ses i ljuset av andra beslut som fattats, och inte fattats, såväl nu som under den gångna mandatperioden:

• Statsbidragen har varit frysta, det vill säga inte räknats upp år från år. Varje år (så gott som) ökar priserna och lönerna. Det är en fullt naturlig effekt i en marknadsekonomi, och gäller även kostnaderna som kommuner och landsting har. Det får dessutom konsekvensen att statens skatteintäkter från flera olika skatter också den ökar från år till år. Därför har de generella statsbidragen till kommuner och landsting tidigare ökat lite från år, för att kompensera för detta. Så har inte skett sedan förra valet, vilket har fått till följd att kommunerna och landstingen (och med dem sjukvården och skolan tex) har fått ett minskat realekonomiskt utrymme för varje år som gått.

• Genom olika förändringar i socialförsäkringarna har en mängd människor, i en utsatt situation, fått en kraftigt försämrad inkomst. I smärtsamt många fall har dessa behövt söka försörjningsstöd, en kostnad som kommunerna får bära.

• Även om man börjat återställa vissa (relativt små) delar nu, så har man kraftigt skurit på statens bidrag till vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildningar. Ansvarsfulla kommunpolitiker som sett ett behov hos medborgarna har i många fall känt sig tvugna att ge ökade kommunala resurser till detta område för att möta behovet - och för att därmed bekämpa arbetslösheten.

• Det blir en riktigt chock mellan 2010 och 2011. Statsbidragen kommer i ett slag att minskas med tolv miljarder kronor. Samtidigt tror många bedömare att den ekonomiska återhämtningen efter krisen blir relativt långsam, inte minst vad gäller arbetslösheten. Risken finns att budgetarna och de ekonomiska åtgärderna för 2011 blir ett smärtsamt uppvaknande om man nu tror att välfärdens finansiering är räddad.

Sammantaget då, vad är slutsatsen? Pengarna är välkomna, ingen tvekan om det. Budgetåret 2010 blir märkbart lättare (även om det innebär minskade besparingar, inte något utrymme för satsningar, det är viktigt att komma ihåg). Men risken finns att det blir ett slags kommunalekonomiska koffeintabletter som klarar oss igenom 2010 på konstgjord väg, och leder till en smärtsam eftereffekt 2011.

Rödgrön dag

Jag har tillbringat nästan hela dagen dels på, och dels på resa till och från, den rödgröna dagen i Stockholm idag. För att markera att det är ungefär ett år kvar till valet, och att vi tillsammans måste kämpa ända in i kaklet, samlades ett väldigt stort antal sossar, miljöpartister och vänsterpartister i Kungsträdgården. Tal varvades med artister, småseminarier med familjeunderhållning. Allt som allt kändes det riktigt bra. Jag ska inte påstå att jag, vare sig idag eller någon annan dag, håller med om allt exempelvis Lars Ohly säger. Men vi är på väg åt samma håll, och har samma huvudmål - en regering och en politik som gör Sverige mer rättvist snarare än mindre, minskar klyftorna i stället för att öka dem och tacklar framtidens utmaningar med aktiv politik i stället för passiva skattesänkningar.

Sen, ärligt talat. Jag är inte vänsterpartist. Jag är inte miljöpartist. Men jag håller i dagens politiska Sverige med dem bra mycket mer än vad jag håller med den borgerliga moderatledda regeringen, eller något av partierna i den. Jag vill att vi socialdemokrater ska bilda regering ihop med vänstern och miljöpartiet (om nu inte det osannolika händer att vi får egen majoritet i riksdagen, men det är ärligt talat inget jag känner ett behov av att planera för).

Jag tror mig också veta, för att bara ta ett exempel, att det finns gott om folkpartister (och för den delen en hel del moderater och centerpartister) som får anstränga sig för att inte se spyfärdiga ut när en del kristdemokrater pratar om abort, om homosexuellas rättigheter eller andra frågor med en klar värdekonservativ grund.

För att återgå till dagens aktiviteter kändes det bra. Stämningen var god, och folk var glada. Inte för att allt var perfekt, eller för att de höll med om allt. Men för att såväl stämning som politiskt arbete var på väg åt rätt håll. Och, kom ihåg, gladast vinner.

Mer om dagen här och om den politiska inriktningen här.

Helgens begivenheter..

Den här helgen är betydligt mer upptagen än vad helgerna brukar vara för mig (nu för tiden i alla fall, var lite värre när jag jobbade på SSU-förbundet).

Jag kom hem från en bra och konstruktiv styrelseöverläggning med Socialdemokratera i Norrköping för ett par timmar sedan. Huvudtemat var att planera för valseger på alla tre politiska nivåer den tredje söndagen i september nästa år. Det känns som om vi har en bra chans att lyckas, men det kommer att kräva en hel del slit.

I morgon bär det av till Stockholm för att besöka den "rödgröna dagen". Det ska bli intressant att höra vad partiledarna har att säga, men jag ska vara ärlig och säga att artisterna nog är det som lockar mig mest att åka till Stockholm en söndag. Men häftigt ska det bli i varje fall.

Resten av den här dagen ska tillbringas med avkopplande sysslor. Det enda produktiva som planeras är att stryka några skjortor, och steka några lammkotletter. Och det kan jag leva med...

Opinionsmätningar, självförtroende och kommande valresultat

Det är ingen hemlighet att många socialdemokrater under ett tag nu har präglats av ett rätt taskigt självförtroende inför det kommande riksdagsvalet. Jag ska inte påstå att jag har varit oberörd, men jag har ändå hävdat att det är långt kvar och att jag tror att vi har en god chans att vinna. Inte av sig självt, men med mycket hårt arbete - och om vi själva tror på det.

Den här opinionsundersökningen är om något ett tecken på att det är fullt möjligt och realistiskt att Sveriges nästa statsminister heter Mona Sahlin. (S) går upp, och oppositionen leder med marginal. Smolket i bägaren är självklart att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, men en snabb (och väldigt osäker och grovhuggen) körning av siffrorna i valmyndighetens valsimulator visar att ett dylikt valresultat förmodligen skulle leda till att en S-V-Mp regering får stöd av 175 riksdagsledamöter - vilket är vad som krävs för att bilda regering. Det är utan marginaler, men SD blir inte vågmästare.

Nu kan vad som helst hända på ett år, men det gäller både i positiv och negativ riktning. Jag har mycket gott hopp om att i oktober 2010 få se Mona Sahlin läsa upp en spännande och framåtsyftande regeringsförklaring, förhoppningsvis också utan SD i riksdagen.

Intressant KF-debatt

Gårdagens kommunfullmäktige höll på länge, trots ett ganska litet antal ärenden. Kanske gör det att man (jag inkluderar mig själv) är lite mindre restriktiv i hur många och hur långa inlägg man håller.

Den debatt jag själv deltog handlade om "spetsutbildningar" - som i flera sammanhang benämnts elitklasser, inte minst av borgerliga politiker. Det finns flera anledningar till att vi i Norrköping inte vill delta i den försöksverksamhet som nu finns. Ett antal är praktiska, som handlar om att gymnasieskolan i allmänhet, inte minst i Norrköping, är inne i många förändringsprocesser på en gång. Det finns en gräns för hur mycket man klara av samtidigt.

Men den kanske viktigaste anledningen till att jag personligen är skeptisk är mer principiell. Den modell som är i försöksverksamheten bygger på att man ska specialisera genom att segregera elever efter kunskapsnivå. De som är extra duktiga på tex naturvetenskap kan gå i en egen klass, avskiljd från övriga naturvetenskapliga programmet.

Jag är för spets och specialisering. Jag tycker att det är bra när man, om lärarna i sin pedagogiska profession bedömer det som lämpligt, kan nivåindela i enstaka kurser. Det är jättebra när vi kan utöka samarbetet med univesitetet. Fram för mer sånt!

Men, som sagt, det ska inte vara specialisering genom att segregera. Jag tror att det är ett steg åt fel håll i utvecklingen i skolan, socialt, pedagogiskt och kunskapsmässigt. Jag skulle kunna utveckla detta mycket, men väljer att avstå.

I debatten bjöd vi in borgarna att komma med idéer om hur vi kan skapa spetskunskaper och specialisera, men utan att segregera. Det ska bli intressant att se om de svarar...

Läs också vad Teresa klokt skriver om samma debatt.

Noterar också att jag för första gången på länge omnämns i NT:s fullmäktigereferat

Reseminnen och resedrömmar

Jag sitter och slösurfar framför datorn och hittar av en slump den här sidan. Flera minnen från förra årets semester på Sicilien kommer tillbaka, och det var verkligen en av årets höjdpunkter. Väder, natur, kultur, historia, mat- (och inte minst dryckes-)kultur, och mycket mer. Och då hann vi ändå bara se några små delar av Sicilien - delar av Palermo, några andra ställen i norra Sicilien samt Etna och Taormina på östra delen. Större delen - inklusive ställen som Messina och Syrakusa men också tex Siciliens inland och syd/västkusten är fortfarande helt obesökta. Drömmer mig tillbaka på semester något kommande år... Någon som vill hänga på? ;-)

Avslutar med några bildminnen från förra året.

På gång...

Om det varit någon slags mjukstart på hösten så är den nu över. Kalendern är rätt mörbultad (åtminstone i veckorna - jag ska erkänna att mina helger för det mesta är rätt ok. Det finns fördelar med att vara "partist" snarare än SSUare). Möten följer på seminarier följer på konferenser följer på möten... Men det mesta är faktiskt hyggligt intressant och givande.

Ett exempel är seminariet jag höll i igår, om utbildningspolitik inför arbetet med Socialdemokraterna i Östergötlands regionalpolitiska handlingsprogram. Många bra diskussioner om hur vi gemensamt i länet kan ge människor en bättre chans till utbildning (och därmed jobb) genom samarbete och framsynta lösningar.

Ett annat är att partidistriktets styrelse idag beslutade att skicka ut förslaget till hälso- och sjukvårdspolitiskt program på remiss. (det blir offentligt nån gång närmaste veckan om någon undrar) Jag har hållt i pennan (eller ja, tangentbordet) och stått för formuleringskonsten i större delen av det, även om det självklart är den utsedda arbetsgruppen som bestämt vilka åsikter som ska stå där. Ska bli väldigt intressant att se vad partimedlemmar och andra tycker om det vi skrivit ihop.

Nu blir det fredagkväll med en god köttbit, och en hyrd dvd-film som tidsfördriv. I morgon lite jobb med ett gruppmöte på dagen, men sen helg på riktigt..

Länge leve hyresrätten!

En av de saker jag är rätt nöjd med i mitt liv är mitt boende. Jag bor i en stor tvåa i Norrköping, med gott om utrymme. Och jag har den stora glädjen att vara en nöjd kund hos Hyresbostäder, Norrköpings kommunala allmännyttiga bostadsbolag. Det passar mig alldeles utmärkt av flera skäl.

En är att jag faktiskt inte vill engagera mig sådär jättemycket i mitt boende. Dels vill jag ägna den fritid jag har efter att jag försökt sköta jobb och uppdrag åt annat, framför allt umgås med vänner men också exempelvis böcker, musik och film. Jag är också rätt opraktisk och finner inget nöje i att tapetsera, måla eller spika. Be mig inte sköta en trädgård, åtminstone inte utan tydlig bruksanvisning, för den kommer inte att överleva sådär värst länge. Jag är med andra ord jättenöjd med att kunna skicka in en kort felanmälan på Hyresbostäders hemsida, och något mindre än 48 timmar senare komma hem och se att det jag anmälde (en lös list i ett hörn av sovrummet) vara åtgärdat, trots att det inte på något sätt var brådskande.

På min gård har vi dessutom en hyggligt aktiv lokalavdelning av Hyresgästföreningen, där några eldsjälar sliter hårt för att både få en bra miljö på gården och arrangera ett par sociala tillställlningar per år där vi grannar träffas och lär känna varandra. Allt som allt är jag väldigt nöjd - hyresrätt är min grej.

Vampyrer i populärkulturen

Jag har just sett Sverigepremiären av serien "True Blood" på SVT. Vad jag förstått har den gjort succé i USA, och det första avsnittet verkade lovande. Både True Blood och Twilight (såväl böcker som filmer) är exempel på att vampyrer, enkelt uttryckt, säljer nu för tiden. Personer som är bland de mest framångsrika serieproducenterna i världen ägnar sig åt att göra serier som True Blood. Frågan är varför?

Jag ska till att börja med erkänna att jag är rätt fascinerad av vampyrberättelser jag med. Men, vill jag hävda om någon vill kalla mig för trendföljare, jag var det åratal innan det var inne att vara det.

Anledningarna till att vampyrberättelser fascinerar tror jag är många, och jag är inte kulturvetare nog att ge något jättebra svar. Men vampyrer för med sig en fascinerande blandning av skräck och erotik, overklighet i en verklig miljö, och något förbjudet som samtidigt känns lockande någonstans i vårt inre (evigt liv men till ett hemskt pris för att överförenkla). Vampyrer är, allt som oftast, vackra men dödliga.

Som flertalet berättelser är skrivna handlar det också om vampyrer som gömmer sig i en värld skrämmande lik vår egen. Även om vi (de flesta av oss i alla fall) vet att det hela inte är verkligt finns det ändå nån liten röst inom oss som viskar "tänk om det kanske ändå kan vara så här..." Vi vet intellektuellt att den har fel, men den appellerar ändå till något inom oss.

Just konsten att beskriva något overkligt så att man riktigt kan se det framför sig och nästan, nästan tro att det är verkligt är för mig det viktigaste kännetecknet för en riktigt bra författare inom såväl skräckgenren som fantasy och science fiction.

Rekommendationer för den som vill ha mer än True Blood och Twilight:

Med lite litterär kvalitet (och superb berättarkonst): Anne Rice med sin vampyrkrönika (Vampire Cronicles, bör läsas på det orginalspråket engelska). Berättelse som ständigt utvecklas, och i flera böcker på ett fascinerande sätt beskriver psykologin i att vara vampyr. Första boken är en vampyrs bekännelse som också är en hygglig film (tror den heter interview with the vampire på engelska) och det finns cirka tiotalet till, plus några som knyter ihop serien med Rices Mayfair Cronicles

För den som gillar det lite mer utflippade (jag blir mindre och mindre förtjust för varje bok ska sägas även om de första var hyggligt bra) finns Anita Blake, Vampire hunter-serien. Jag tänker inte bemöda mig med någon längre beskrivning.

Som avslutning lite gratisreklam: ett jättebra ställe att hitta böcker, och i viss mån filmer, inom genren är Science Fiction-bokhandeln

Odiplomatisk diplomati

Jag hade tänkt att nu i kväll skriva ett funderande blogginlägg kring bråket med Israel om en av världens nu kanske mest kända artiklar i Aftonbladet. Sen slog det mig att Teresa redan hade gjort det, förmodligen bättre än vad jag skulle ha gjort.

Som politisk sekreterare finns det ett antal budord för att klara av arbetet. Ett av dem skulle jag formulera så här: du skall icke skriva det, som någon annan redan skrivit bättre.

Två korta kommentarer bara:

- Israels regering har verkligen ingen diplomatisk självbevarelsedrift. Flera i min bekantskapskrets som i Israel-Palestinakonflikten i huvudsak sympatiserar med Israel skakar just nu på huvudet och funderar över sina ställningstaganden.

- Det måste vara så att man kan kritisera Israel utan att det blir kritik mot judar eller judendomen. Ingen stat, ingen regering, kan någonsin vara höjd bortom all kritik. Eller ställas över yttrande- och tryckfriheten.

Småkul

Det är lite osakligt, lite överdrivet - men ändå lite roligt.

Moderaternas knepiga biståndsargumentation

Det är inte så ofta man ser en minister argumentera för att hennes eller hans ansvarsområde ska få mindre pengar. Men det är just det Gunilla Carlsson, biståndsminister gör. Det är kanske inte så förvånande eftersom hennes parti länge och konsekvent drivit på för att vi ska minska biståndet.

De har en poäng i sin argumentation: vi har länge fokuserat för lite på kvaliteten i biståndet, och trott att det räckt att ge pengar. Uppföljningen behöver bli bättre (och har vad jag förstått blivit det under senare år, även innan regeringsskiftet). Vi behöver ha tydliga mål, och ge så lite som möjligt i fria pengasummor utan snarare till specifika projekt - i första hand ge skördeträskor och utsäde snarare än mat. Å andra sidan hjälper skördetröskorna inte så mycket under akut svält, så helt konsekvent kan man inte vara.

Vi hör också sällan medierapporter om de många lyckade exempel som finns vad gäller både demokratibistånd och utvecklingsbistånd. Vid närmare eftertanke är det sällan jag hör Gunilla Carlsson prata om dem heller.

Sedan till min största invändning: de målar de upp en skenbild av att det finns en självklar motsättning mellan kvalitet och kvantitet på biståndet. Givet att vi sköter kontroll och uppföljning så ser jag ingen som helst anledning till att det skulle vara så.

Vad är då slutsatsen? Ja, vi ska ha mer kvalitet i biståndet. Men nej, det är ingen ursäkt till att ge mindre. Effekten av biståndet är ungefär så här om ni ursäktar en kort mattematisk exposé: effekt=kvalitet x kvantitet.

Eller, kort och gott, satsar vi på båda kan vi göra oändligt mycket mer för världens fattiga och förtryckta.

Lite sans och förnuft...

Jag funderade först på att döpa detta inlägg till Ilska, del tre. Men med tanke på att det handlar om ett väldigt förnuftigt inlägg i debatten snarare än något som gör mig arg passar nog nuvarande rubrik bättre. Läs det jag pratar om här.

En av grundteserna i den artikeln tycker jag är väldigt intressant, och dessutom tillämpbar på helt andra områden i politik och samhälle: det går inte att lösa tillämpningsproblem med lagskärpningar. Vi har ofta (om än inte alltid) rätt vettigt formulerade lagar på många områden. Men de tillämpas inte som lagstiftaren, alltså riksdagen, tänkt sig. Detta är en slutsats som många rikspolitiker, inte minst socialdemokratiska, behöver ta till sig och fundera rätt ordentligt på.

Ilska, del 2

Fortsättning på historien om åklagaren jag tidigare skrivit om som uttalade sig om sin syn på brottet våldtäkt. Idag skriver han i Svenska Dagbladet och försöker klargöra vad han tycker.

Delar av det nyanser hans åsikter något, men jag är inte säker på att det i alla lägen blir bättre. Jag ska erkänna att jag blev rätt arg även av denna artikel, inte minst när han skriver "Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker."

Är det svårt, kanske mycket svårt, att bevisa att någon sagt nej? Säkert. Men även om jag inte är jurist tror jag mig vara tillräckligt allmänbildad för att veta att det finns fler brott som är svårbevisbara. Man kan ha olika åsikter om formuleringen av lagen om hur våldtäkt ska definieras, men uttrycker man något som meningen jag citerat ovan anser jag att man ligger en rätt bra bit bort från lagstiftarens intentioner, och det blir lite knepigt att sen arbeta med att lagen ska efterlevas.

För min del upprepar jag vad skrev i förra blogginlägget i frågan: ett nej är ett nej, en våldtäkt är en våldtäkt och våld är inte alltid fysiskt.

Uppdatering: Noterar att Rolf Hillegrens chef verkar vara något klokare än vad han själv ger intryck av att vara.

Ibland kan Svenskt Näringslivs politiska linje vara dålig för företagandet....

I slutet av maj var jag på ett intressant seminarie som mitt partidistrikt i Östergötland anordnade, som handlade om besöksnäringen. Tillsammans med företrädare för branschen diskuterade vi hur vi kan få den att växa och må bra i Östergötland. En del av det var en analys av hur näringen fungerade.

En intressant del av detta var att det som genererar pengar inom turism (och därmed också arbetstillfällen i hög grad) ofta inte är detsamma som lockar folk att resa till andra delar av landet eller andra länder. Det som ger pengarna är i första hand, väldigt grovhugget efter mitt minne, hotellnätter, resor, restaurangbesök och shopping. Det som lockar är däremot (i första hand) upplevelser inom tex kultur, idrott, natur och liknande. Självklart är detta resonemang något förenklat, men jag tror ändå att det stämmer i grunden.

En stor del av det senare är som en händelse en del av det som Svenskt Näringsliv (eller något institut/organisation som på något sätt är finansierat av Svenskt Näringsliv) med viss regelbundenhet anklagar kommunerna för att slösa pengar på. Anledningen till att kommuner lägger pengar på det är ofta, åtminstone delvis, att det handlar om saker som inte bär sig företagsekonomiskt - om man belägger det med självkostnadsavgifter eller högre blir efterfrågan för liten för att verksamheten ska vara intressant eller kanske ens möjlig att bedriva. Däremot kan tex en kulturinstitution eller en idrottsarena bära sig samhällsekonomiskt, bland annat med argumenten ovan om att det lockar turister.

Därmed inte sagt att kommunpoltiker inte ibland satsar pengar på dessa områden som skulle kunna användas bättre till annat, men det behöver verkligen inte vara fallet jämt.

Men lika gärna som kommunpolitiker kan vara slösaktiga, kan också Svenskt Näringsliv göra kortsiktiga och felaktiga analyser som riskerar att leda till stora negativa konsekvenser för en hel bransch av deras medlemsföretag.

Intressant friskolekritik ur ett annorlunda perspektiv

Diskussionen om vårt system med friskolor är problematisk på flera sätt. Jag skulle kunna göra en lång djupdykning, men väljer att avstå och koncentrera mig på en del: den tenderar att ofta reduceras till att ENBART handla om en ideologisk konflikt mellan vänster och höger i skolpolitiken (en sådan finns självklart och är viktig, men det finns flera sakliga kritiska synpunkter mot systemet som inte nödvändigtvis måste vara vänster).

Det är därför extra intressant att läsa det här inlägget från Expressens ledarsida. Jag håller definitivt inte med om precis allt de skriver, men flera synpunkter är värda att lyfta upp. Delar av dagens system är osunda även med en rationalitet som inte är ideologiskt färgad.

Argument som biter

En nästan (en termin kort) högskoleutbildning till trots så är det som biter bäst när någon ska övertyga mig ofta inte långa och komplexa akademiska eller politiska analyser. De behövs självklart, men när det gäller övertalningsförmåga funkar de oftast halvdåligt. Då ger reflektioner utifrån personliga erfarenheter, där någon har varit med om något gripande och dragit lärdom av det, betydligt starkare intryck på mig.

I dagens Extra Östergötland (finns tyvärr ej på nätet) intervjuas Maria, en 19-årig tjej som tidigare hållt på med både rån, stöld och misshandel. Hon var fast i ungdomskriminaliteten, men lyckades (bland annat med hjälp av Kris) ta sig ur den. Hon är nu aktiv i "Unga Kris" och jobbar för att hjälpa andra som är i den sits hon varit i. Hon ser att de nu blir fler, och svara på frågan om hur man ska göra något åt det:

"- Det viktigaste som måste göras? Att unga får sysselsättning. Man kan inte se alla arbetslösa ungdomar utan lägenhet, möjlighet att plugga upp betyg och få jobb - och samtidigt förvånas över att kriminalitet och missbruk ökar"

Marias ord, inte mina, och bra mycket mer övertygande än om jag skulle ha sagt det.

Ilska

Jag är i grund och botten en ganska kontrollerad person - ibland kanske för kontrollerad. De som känner mig vet att jag sällan blir arg. Men ibland kan det hända att något letar sig förbi alla filter och kontrollmekanismer, och får även mig att tända till direkt. En sådan sak är det här. När jag läser det blir jag helt plötsligt glad att jag sitter ensam hemma vid min dator och inte har någon runt mig som hör mina spontana svordomar.

Ska man arbeta med att vidmakthålla svea rikes lag blir det väldigt märkligt om man själv har en annan definition av ett brott än vad lagen säger; en våldtäkt är en våldtäkt, ett nej är ett nej och våld är inte alltid fysiskt. (och jag tänker inte ens gå in på hur han förminskar oräkneliga brottsoffers lidande)

Man kan samtidigt inte låta bli att undra huruvida den aktuella personen är ensam om sina värderingar eller representerar många, och om problem med att få brottslingar dömda inte oftare bottnar i tillämpningen än i faktiska lagar.

Det är säkert att dra stora växlar på ett enskilt uttalande en trött söndagskväll, men tankarna dyker upp...

Uppdatering: det var visst inte bara jag som tyckte att det var bekymmersamt att hans definition av våldtäkt inte stämmer överens med lagen...

Omstart

Senaste veckan har präglats av att semestern är slut, på gott och ont.

Det som mestadels varit på ont är att få till dygnsrytmen så att man får sova någorlunda ordentligt (vilket för mig är minimum sex timmar ungefär). Lite jobbigt sådär i början, men det ska nog gå.

Det var kul att börja jobba igen däremot. En hel del att ta tag i, men det blev också en del resultat av det vi gjorde. Det är alltid skönt att kunna gå hem på fredagen och känna att man har gjort skäl för sin lön.

Nästa vecka blir lite andra omstarter, några smågrejor med kommunpolitiken. Det ska bli spännande att komma igång också med den, även om det kommer att vara en tuff höst. Ekonomisk kris och bristande regeringsansvar har lett till att vi tyvärr måste spara en hel del pengar, även inom gymnasieskolan där jag har lite större politiskt ansvar. Målet är att det ska drabba eleverna så lite som möjligt, men att helt undvika det är nog tyvärr omöjligt.

Det här blogginlägget är ju i sig en omstart, på mitt bloggande. Inser att efter en tvåmånaders bloggpaus, som i sig kommer efter att ha flyttat bloggen till ny adress rätt kort dessförinnan, så är det nog väldigt få som läser det här. Om det mot förmodan är någon som gör det så lämna gärna en liten kommentar.

Målet är att ha åtminstone två-tre politiska blogginlägg i veckan, och däremellan något mer triviala funderingar och reflektioner över mitt liv. Vi får se hur det går...