Moderaternas knepiga biståndsargumentation

Det är inte så ofta man ser en minister argumentera för att hennes eller hans ansvarsområde ska få mindre pengar. Men det är just det Gunilla Carlsson, biståndsminister gör. Det är kanske inte så förvånande eftersom hennes parti länge och konsekvent drivit på för att vi ska minska biståndet.

De har en poäng i sin argumentation: vi har länge fokuserat för lite på kvaliteten i biståndet, och trott att det räckt att ge pengar. Uppföljningen behöver bli bättre (och har vad jag förstått blivit det under senare år, även innan regeringsskiftet). Vi behöver ha tydliga mål, och ge så lite som möjligt i fria pengasummor utan snarare till specifika projekt - i första hand ge skördeträskor och utsäde snarare än mat. Å andra sidan hjälper skördetröskorna inte så mycket under akut svält, så helt konsekvent kan man inte vara.

Vi hör också sällan medierapporter om de många lyckade exempel som finns vad gäller både demokratibistånd och utvecklingsbistånd. Vid närmare eftertanke är det sällan jag hör Gunilla Carlsson prata om dem heller.

Sedan till min största invändning: de målar de upp en skenbild av att det finns en självklar motsättning mellan kvalitet och kvantitet på biståndet. Givet att vi sköter kontroll och uppföljning så ser jag ingen som helst anledning till att det skulle vara så.

Vad är då slutsatsen? Ja, vi ska ha mer kvalitet i biståndet. Men nej, det är ingen ursäkt till att ge mindre. Effekten av biståndet är ungefär så här om ni ursäktar en kort mattematisk exposé: effekt=kvalitet x kvantitet.

Eller, kort och gott, satsar vi på båda kan vi göra oändligt mycket mer för världens fattiga och förtryckta.