Detta evigt förbannade datum...

Jag hade egentligen tänkt att blogga om något helt annat. Kanske om överläggningen om det regionala utbildningspolitiska samarbetet jag varit på, eller om dagens yttranden över nya friskolor som vill starta i Norrköping i gymnasienämnden. Men när jag kom hem, hade skrivit klart lite jobbgrejor och började vara ner kom tankarna fram som legat lite i bakhuvudet hela dagen men tryckts undan av koncentration och tidvis stress, och kanske lite förträngning.

Tiden går fort, men helt plötsligt känns den där sjuka, hemska, förjävliga dagen för sex år sedan väldigt nära i tiden. Med ett undantag (när jag fick reda på att pappa var död) tror jag inte att någon period i mitt liv är så fastbränd och inetsad i mitt minne som tiden från det att vi efter en Eurovalsaktivitet i Hageby centrum fick reda på att Anna Lindh hade blivit knivhuggen, i armen trodde vi först. Genom kvällen i hemsk ovisshet, över en natts dålig sömn till det hemska dödsbudet via TV, först viskat i en öppen mikrofon och sen bekräftat, till när vi försökte trösta varandra på ssu-expen och sedan åkte upp till Stockholm för att lägga rosor utanför UD.

Jag tittar tillbaka, och hittar ett inlägg på min gamla blogg, från så här års 2008, som jag nästan hade kunnat skriva idag:

För en knapp halvtimme sen gick jag ifrån TV-n efter att ha tittat på TV4s dokumentär om minnet av Anna Lindh. Jag trodde att jag, för första gången, skulle kunna se en sådan, se nyhetsbilderna och minnas den där för jävla hemska dagen, utan att gråta. Men tji fick jag.

Det gör fortfarande ont.
Inte lika intensivt, hemskt och knivskarpt som för fem år sen, när personen som man knytit upp sitt framtidshopp för socialdemokratin kring, varit stolt för och sett upp till, helt plötsligt inte fanns där längre. Det finns få dygn i mitt liv jag har lika tydliga minnen, timme för timme, av. Bilder, konversationer och känslor.

Men det gör fortfarande ont. Samtidigt växer det positiva - Anna Lindh som förebild och inspiration. Idealisten och pragmatikern - och inte minst människan. Det kan låta som floskler men för många av oss unga socialdemokrater då var det en smärtsamt påtaglig verklighet. Det var inte bara Anna Lindh som knivhöggs och mördades den där dagen - det var en hyfsat stor del av en ung generation socialdemokraters framtidshopp för partiet. Nu har det hoppet sakta men säkert vuxit tillbaka. Inte lika starkt, kanske inte lika naivt som det förmodligen var då, men det finns där. Jag tror på Mona Sahlin som partiledare, men som Mona själv sade: det borde ha varit Anna.

Detta stämmer fortfarande. Det gör lite mindre ont i år, och det känns lite lättare att tänka på det positiva. Men det känns fortfarande, och jag inser att det kommer det nog att fortsätta göra när man tänker på det. Detta datum, detta evigt förbannade datum, kommer nog åtminstone delvis att alltid vara ett sorgens datum...