Kränkt

Det här är något jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska reagera på. En reaktion är att skratta åt det absurda och överdrivna, en annan att gråta över det faktum att sådana värderingar faktiskt finns, och inte anses absurda av alla, eller ens i närheten av alla. I artikeln är de bara lite mer tillspetsade och provokativa.

Ytterligare en reaktion, den som sätter sig djupast, är att känna mig kränkt som man. Jag VILL vara en jämställd halva av en relation, den dag jag väl får barn VILL jag ta min beskärda del av såväl ansvaret som glädjen. Jag VILL att min (just nu tänkta) partner ska ha ett jobb och tjäna pengar för att ta sin del av familjekonomin. Och, ärligt talat, jag ser det minst lika mycket som rättigheter.

De värderingar och sociala konstruktioner, spridda över världen och också i Sverige, som ser kvinnan som en serviceinstitution till mannen drömmer jag inget annat än mardrömmar om. Anna Ankas artikel spär på dem, bygger på dem och glorifierar dem. Jag känner mig kränkt, av det enkla faktumet.