Välfärdens räddning, kommunekonomiska koffeintabletter eller valfläsk?

Under måndagen lämnades det besked om att det utöver de tidigare utlovade sju miljarderna extra till kommuner och landsting kommer ytterligare tio. Det var nog mer än de flesta räknat med. Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker att det var bra att man sköt till så mycket. Det finns ett antal andra saker man borde gjort också, och man borde ha gjort det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig, och bättre lite en ordentlig åtgärd än inga alls.

Det är lätt att fråga sig om det är "valfläsk", en tillfällig åtgärd för att undvika jobbiga nedskärningar i välfärden och få bort dessa som en valfråga nästa år. Det är förmodligen en del av det, men samtidigt tror jag att de allra flesta också i regeringspartierna är ordentligt oroade över var välfärden (eller åtminstone dess s.k. "kärna" men det är en annan historia) är på väg i jobb- och finanskrisens spår.

Samtidigt måste gårdagens besked ses i ljuset av andra beslut som fattats, och inte fattats, såväl nu som under den gångna mandatperioden:

• Statsbidragen har varit frysta, det vill säga inte räknats upp år från år. Varje år (så gott som) ökar priserna och lönerna. Det är en fullt naturlig effekt i en marknadsekonomi, och gäller även kostnaderna som kommuner och landsting har. Det får dessutom konsekvensen att statens skatteintäkter från flera olika skatter också den ökar från år till år. Därför har de generella statsbidragen till kommuner och landsting tidigare ökat lite från år, för att kompensera för detta. Så har inte skett sedan förra valet, vilket har fått till följd att kommunerna och landstingen (och med dem sjukvården och skolan tex) har fått ett minskat realekonomiskt utrymme för varje år som gått.

• Genom olika förändringar i socialförsäkringarna har en mängd människor, i en utsatt situation, fått en kraftigt försämrad inkomst. I smärtsamt många fall har dessa behövt söka försörjningsstöd, en kostnad som kommunerna får bära.

• Även om man börjat återställa vissa (relativt små) delar nu, så har man kraftigt skurit på statens bidrag till vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildningar. Ansvarsfulla kommunpolitiker som sett ett behov hos medborgarna har i många fall känt sig tvugna att ge ökade kommunala resurser till detta område för att möta behovet - och för att därmed bekämpa arbetslösheten.

• Det blir en riktigt chock mellan 2010 och 2011. Statsbidragen kommer i ett slag att minskas med tolv miljarder kronor. Samtidigt tror många bedömare att den ekonomiska återhämtningen efter krisen blir relativt långsam, inte minst vad gäller arbetslösheten. Risken finns att budgetarna och de ekonomiska åtgärderna för 2011 blir ett smärtsamt uppvaknande om man nu tror att välfärdens finansiering är räddad.

Sammantaget då, vad är slutsatsen? Pengarna är välkomna, ingen tvekan om det. Budgetåret 2010 blir märkbart lättare (även om det innebär minskade besparingar, inte något utrymme för satsningar, det är viktigt att komma ihåg). Men risken finns att det blir ett slags kommunalekonomiska koffeintabletter som klarar oss igenom 2010 på konstgjord väg, och leder till en smärtsam eftereffekt 2011.