Intressant seminarium med tankesmedjan

I skrivande stund sitter på jag på ett Intercitytåg på väg hem från Stockholm. Anledningen till mitt besök i huvudstaden idag var ett seminarium anordnat av Arbetarerörelsens tankesmedja, ”Ge alla en chans i gymnasieskolan” Temat var framför allt yrkesutbildningar, mest i gymnasieskolan men delvis också efter den, och sambandet mellan dessa och sysselsättning och arbetslöshet bland ungdomar. I grunden var det ett mycket bra seminarium, med intressanta föreläsare.

Ett konstaterande som gick igenom flera av föreläsarnas anföranden var att socialdemokratin allt för länge ägnat allt för lite uppmärksamhet åt (de ickeakademiska) yrkesutbildningarna. Inte för att vi egentligen inte brytt oss, utan för att de hamnat i skuggan av annat. Framför allt har det handlat om den gamla socialdemokratiska ambitionen att bryta överklassens makt och monopol över akademin; alltså att ge arbetarklassens barn tillträde till universiteten. Den ambitionen är viktig, och ännu inte avklarad på långa vägar, men i grunden tror jag att de har rätt. Vi har inte orkat att också ägna tid och kraft åt yrkesutbildningar till sådant som, bara för att ta några exempel, industriarbetare, kock eller undersköterska. Det är dags att bryta den trenden.

En av dem som pratade om detta var Ulla Lindkvist, vice ordförande i LO. Hon redogjorde också för LO:s syn på gymnasieskolan och gymnasiereformen i stort. Det handlade bland annat om vikten av att knyta arbetsmarknadens parter närmare diskussionen om utbildningars innehåll och kvalitet, om vikten av en bra yrkesvägledning samt om vikten av att även yrkesutbildningar ger möjlighet och behörighet till fortsatta studier och kompetensutveckling på såväl akademisk som ickeakademisk nivå. Hon menade också att utbildning i allmänhet och yrkesutbildningar i synnerhet (eller kanske snarare brist på såväl mängd som kvalitet inom dessa områden) låg till grund för en stor del av problemen med ungdomsarbetslösheten (och då inte LAS som många borgerliga debattörer hävdar).

Anne-Marie Lindgren, från tankesmedjan, resonerande som vanligt klokt kring frågan. Hon menade att vi måste lägga mer vikt och fokus på det som de som läser yrkesutbildningar faktiskt gjort sitt val till – själva yrkesämnena. Det betyder inte att vi ska ta bort behörigheten till fortsatta studier, men däremot att den inte kan ligga i fokus. Om vi fokuserar på yrkesämnena kan det också skapas motivation till att förbättra studierna i kärnämnena.
Jag tror att hon har helt rätt i detta. Inte minst handlar det om det som kallas för infärgning, alltså att anpassa kärnämnenas innehåll efter det program man läser. Min personliga uppfattning är att det borde vara obligatoriskt på samtliga yrkesprogram att man får lära sig fackutryck och begrepp inom den bransch man ska arbeta inom på engelskaundervisningen. Bara för att ta ett exempel.

Anne-Marie resonerade också om att arbetsmarknaden faktiskt kräver en högre yrkeskompetens idag, och att den inte samma grad som tidigare kan tillgodoses när man väl har fått ett jobb. Det finns inte längre samma ”interna karriärvägar” inom företag och hos arbetsgivare. Inte minst handlar detta om att det blir fler och fler mindre arbetsgivare inom olika branscher. Hon menade också att det borde finnas fler vägar genom gymnasiet idag, då elever har både olika förkunskaper och olika intressen. Ytterligare en poäng var att många universitetsutbildningar är och måste vara yrkesutbildningar – när vi säger att 50% av en årskull ska läsa vidare på universitetet menar vi ju inte att 50% av en årskull ska bli forskare.

Även Irene Wennemo från LO berörde socialdemokratins kluvna förhållningssätt till yrkesutbildningarna. Hon menade att tanken från 90-talets gymnasiereform om att bara grundläggande yrkeskunskaper skulle förmedlas i gymnasiet, och resten ute i arbetslivet, inte fungerade i praktiken. Resonemanget liknade i mångt och mycket det som Anne-Marie tidigare hade fört. Kompetenskraven i arbetslivet har höjts, och gymnasiet måste hänga på.
Hon förde också ett intressant om att synen på yrkesutbildningar i samhällsdebatten i allmänhet, i viss mån ibland också i vårt parti men framför allt hos borgarna, i grunden var ur ett akademiskt perspektiv. Hon menade att skillnaden inte handlade om begåvning som ofta framhålls (med exemplet att en snickare ofta använder betydligt mer komplicerad mattematik i sitt arbete än vad hon gör som utredare på LO) utan snarare om förhållningssättet till teoretiserande. Människor som behöver se den praktiska nyttan av något för att verkligen ta till sig den kunskapen har en tendens att undvika akademisk utbildningar och söka sig till yrkesutbildningar. En del kan också handla om färdighet/fallenhet för skrivande, som ju krävs i mer akademiska sammanhang.

Något som jag inte tänkt så mycket på, men som hon har en stor poäng i, är att vi i Sverige ofta försöker trycka in alla sorters utbildningar i en form, med lika många år och gymnasiepoäng. Olika yrken är och kan vara olika, med olika utbildningskrav och olika mixer av olika sorters utbildning och färdighetsträning.

Sverige anses ju ofta ha en korporativ samhällsmodell, men Irene menade att denna inte har omfattat utbildningsväsendet. Det tror jag att hon har rätt i. Skolan är väldigt styrd av traditioner och yrkesuppfattningar i lärarkåren och skolväsendet i stort. Arbetsmarknadens parter behöver komma in mer i utbildningssystemet (vilket de föreslås göra i den kommande gymnasiereformen, något som jag tycker är bra med den). Hon förde också ett resonemang om lärlingsutbildningar, som dock inte innehöll några direkta nyheter varför jag av utrymmesskäl inte utvecklar den delen.

Jonas Olofsson, forskare, pratade också om de senaste årtiondenas växande ungdomsarbetslöshet och ökande problem för ungdomar att etablera sig i vuxen- och arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten har växt, dels i faktiska procenttal men också i relation till arbetslösheten hos den äldre populationen. Generationsklyftorna har ökat, men det har också intressant nog klyftan inom ungdomsgenerationen.

Förklaringarna är flera. Delar handlar om att många fler ägnar åren efter gymnasiet åt att studera vidare än tidigare, men den förklaringen är långt ifrån hela sanningen. Förändringar i ungas livsstil (de som har resurser ägnar tid åt att resa och dylikt) är också bara en mindre del. Annat handlar om strukturförändringar i ekonomin, försvårade möjligheter att komma in i sociala trygghetssystem och inte minst att kunskapskraven har skärpts över hela arbetsmarknaden. Att nästan alla har gymnasieutbildning gör att en sådan krävs också för arbeten som egentligen inte har den kvalifikationsgraden. Det skapar en utsatt situation för de ungdomar som inte klarar av hela gymnasieskolan – och som idag är allt för många. Det fanns också ett par mindre förklaringar här, och han resonerade mer kring de jag nämnt. För att inte detta inlägg ska bli ännu mer absurt långt än vad det redan är väljer jag dock att sluta där.

Under slutdiskussionen kom ett par intressant synpunkter upp – det är idag allt prat till trots väldigt svårt att i vuxen ålder omskola sig till ett annat yrke. Det får inte vara så, för att ta ett palmecitat som nämndes, att friheten att välja utbildning bara finnas i ungdomsåren. Vi måste se till att samhället erbjuder den möjligheten också senare. Det förutsätter, bland annat, ett närmande mellan arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningspolitiken, och att människor har möjlighet att försörja sig när de studerar i vuxen ålder.

Allt som allt var det ett mycket intressant seminarium, som gav upphov till många tankar. Det är fullt möjligt att jag utvecklar någon av dem framöver här på bloggen. Men nu är det, med marginal, dags att sätta punkt för dagens inlägg…