Sverigedemokraterna, del två

Som väntat har det blivit en hel del debatt kring den debattartikel av SD som jag kommenterade igår. Allting annat vore konstigt.

Några små intressanta saker: En krönika av Mustafa Can. Vidare var ju en hel del av påståendena i den aktuella debattartikeln rent objektivt falska och ogrundade. Jimmie Åkessons svar är rätt patetiskt, men visar samtidigt på ett häpnadsväckande slappt förhållningssätt till sanningen. Citatet "Det skulle kunna bli en majoritet isbjörnar också, rent hypotetiskt. Det kan man inte veta" säger det mesta.

Känslomässigt är jag fortfarande lite upprörd, fortfarande lite rädd. Jag hoppas att det här visar vilka avgrundsvidriga värderingar SD står för, och får många osäkra väljare att välja något annat parti, men jag är inte säker. Det är långt kvar till valet, och flertalet medier kan fortfarande tänka sig att ta in reklam från SD. Fredrik Reinfeldt har ännu inte gett samma ordentliga försäkran som Mona Sahlin att han inte kan tänka sig att regera ens med passivt stöd från SD.

Jag hoppas att det här visar sanningen om SD. Men jag är rädd för att det i längden kan leda till en förskjutning av debatten åt ett väldigt obehagligt håll. Jag är säker på att jag, och många med mig, kommer att kämpa, så mycket det behövs och så mycket vi kan, för att de vidriga rasistiska värderingar som SD står för inte ska få något som helst inflytande i svensk politik. Måtte det räcka...