Det stora hotet mot det svenska samhället och modellen, vem är det?

I morse läste jag det här. Det är en artikel som väcker många, delvis motstridiga, känslor hos mig.

En spontan känsla är rädsla, och minnesbilder från dokumentärer om 30-talets Tyskland. Något väldigt, väldigt obehagligt känns ända in i benmärgen. En allmänt otrevlig känsla har följt mig större delen av förmiddagen.

Samtidigt finns en viss känsla av lättnad - äntligen är de ärliga! För politiskt insatta är det ju ingen nyhet att Sverigedemokraterna står för det här. Även andra nyhetsbilder har på sistone bekräftat bilden. Trots det kan jag inte låta bli att fundera på vad som har hänt med samhället och samhällsdebatten när de vågar gå ut så tydligt och öppet. Obehagskänslan dröjer kvar.

Men den känsla som mest vuxit fram under förmiddagen är ilska. Ilska över dessa fanatiker och rasister, som letar syndabockar och har en världsbild som har väldigt lite med verkligheten att göra. Ilska över den hemska människosyn och det människoförakt som ligger till grund för en sån här artikel. Ilska över den passivitet och brist på handlingskraft hos oss som är politiskt aktiva och förtroendevalda som har gjort att denna rörelse och dessa värderingar har kunnat växa fram. Att misstaget är delat över större delen av Europa gör det inte mindre, utan större.

Det stora hotet mot ett sammanhållet svenskt samhälle är inte någon utifrån. Det är vi själva, om vi går på och sväljer Sverigedemokraternas världsbild och föraktfulla propaganda och vidriga människosyn. Efter det här utspelet är det inte överdrivet att lyfta jämförelsen med 30-talets Tyskland- tvärtom måste vi dra lärdom av historiens misstag så att de aldrig, aldrig någonsin upprepar sig.