Veckan som varit

Jag har inte bloggat som jag ska (enligt mig själv - försöker ha som princip minst varannan dag.) det ber jag om ursäkt för. Har varit lite halvkrasslig vissa dagar, haft fullt upp med jobb och uppdrag andra och varit bakfull en av dem. Allt som allt har det inte blivit av.

Kulturnatten i lördags var lysande. Trots att jag i några goda vänners sällskap bara besökte ett par av de dussintals platser där det arrangerades aktiviteter under stora delar av lördagen hade jag jättetrevligt. Dagen efter kändes det nästan som för trevligt, rentav... ;-)

När jag kom hem från ett intressant besök på en friskola idag så så jag nyheten om partiets nya kommunikationschef. Jag har inte stenkoll på henne, men spontant känns det bra. Nytänk, framåtanda och inte minst insikt om behovet av att förankra kommunikationsinriktingen i landet vad jag sett från intervjuer. Bra väg framåt.

Längtan efter det långtråkiga

Jag ska erkänna, det finns perioder i mitt liv då jag läntar efter en känsla som de flesta nog sällan eftersträvar - att ha långtråkigt. Den här veckan har varit en sån period.

Det behöver inte nödvändigtvis handla om att jag har så jättemycket mer att göra än vanligt. Det får givetvis inte vara tomt, men en normal eller lite över normal arbetsbörda kombinerat med väldigt mycket att tänka på, gärna en mix av såväl privata grejor, i uppdrag man har och i jobbet, gör att man aldrig riktigt slappnar av ordentligt. En lätt känsla av stress eller prestationsångest eller något annat åt det hållet finns liksom alltid med...

Det är i sådana stunder jag kan länga efter en riktigt långtråkig dag. Inget viktigt att göra, inget som tynger och distraherar tankarna, inga kommande uppgifter eller möten eller något annat som stressar upp tankarna. Långa fikaraster utan att man skäms (nu kan de bli långa ibland ändå, men då skäms jag åtminstone lite)

Jag ska för säkerhets skull säga till dem som känner mig att ni inte behöver oroa er. Det är inte så att jag håller på och stressar ihjäl mig. Läget är under full kontroll. Jag behöver bara försöka slappna av lite mer...

Nätnostalgi

Man kan göra mycket för att fördriva tiden en söndag. En sådan grej är att googla sig själv och se vad man hittar. Förutom att det finns minst en Morgan Eklund som är fotograf, en som jobbar inom socialförvaltningen i Stockholm och en som spelar schack i skåne hittade jag en hel del om mig själv.

Det mest spännande jag hittade var det här - min nästan tio år gamla första egna hemsida.

En liten inblick i mitt liv för tio år sedan - och i dåtidens (för amatörer tillgängliga) hemsidesteknologi. Tror jag gjorde den i Frontpage Express.

Där finns dessutom ett helt gäng dikter jag skrev ungefär då i mitt liv. Dikterna hade jag i i och för sig sparat på annat sätt, men ändå kul att hitta dem där. (jag ska tillägga att jag sedan länge har tappat bort alla spår av inloggningsuppgifterna till sidan, och inte har haft den kopplade mailadressen i bruk på sex-sju år, så jag kan inte ta bort den ens om jag skulle vilja)

Tiden går fort. Och jag kan se mig själv sitta där om femtio år och berätta för några ungar att jag minns när man först kunde göra sin egen hemsida, och hur det fungerade. Frågan är om de kommer att tro mig? ;-)

Stockholmsweekend

Jag sitter just nu i ett hörn på Sveavägen 68, jobbar lite på min bärbara och försöker att inte vara i vägen. Jag var från igår lunch fram till lunch idag på en överläggning med mina (S)-kollegor från andra landsting och regioner i landet. Erfarenhetsutbyte, diskussion om gemensamma frågor och hur vi kan hjälpa varandra när vi för det mesta sitter en eller två på varje ställe i landet. Mycket intressant och lärorikt, inte minst att lära känna fler än vad man gjorde tidigare. Då är det betydligt enklare att bara slå en signal den dag man känner att man behöver fråga något.

Ska senare iväg till Huddinge (bla med en vän som jobbar här, därav att jag sitter där jag sitter just nu) och i morgon gå på en trettioårsfest. Ska bli riktigt trevligt. Allt som allt en långweekend i Stockholm som kombinerar nytta med nöje. Fler sådana, tack.

Kränkt

Det här är något jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska reagera på. En reaktion är att skratta åt det absurda och överdrivna, en annan att gråta över det faktum att sådana värderingar faktiskt finns, och inte anses absurda av alla, eller ens i närheten av alla. I artikeln är de bara lite mer tillspetsade och provokativa.

Ytterligare en reaktion, den som sätter sig djupast, är att känna mig kränkt som man. Jag VILL vara en jämställd halva av en relation, den dag jag väl får barn VILL jag ta min beskärda del av såväl ansvaret som glädjen. Jag VILL att min (just nu tänkta) partner ska ha ett jobb och tjäna pengar för att ta sin del av familjekonomin. Och, ärligt talat, jag ser det minst lika mycket som rättigheter.

De värderingar och sociala konstruktioner, spridda över världen och också i Sverige, som ser kvinnan som en serviceinstitution till mannen drömmer jag inget annat än mardrömmar om. Anna Ankas artikel spär på dem, bygger på dem och glorifierar dem. Jag känner mig kränkt, av det enkla faktumet.

Vardagsbetraktelser

Idag har varit en kontorsdag. Såna dagar är rätt bra att ha, inte minst när man har ett i grunden kontorsbaserat jobb (läs: mycket omvärldsbevakning och skrivande). Under september tror jag att jag snittar två per vecka ungefär, vilket är lite slitigt eftersom det ändå är en hel del att göra. Men det är å andra sidan intressanta saker som händer, så med lite extra slit på kvällar, mellan tvättrundorna en söndag, och på rummet en halvtimme innan frukost på en skakig mobil bredbandsuppkoppling mitt ute i skogen (Yxnerum) så funkar det. Och, givetvis, att vi är två på jobbet så att vi kan täcka upp för varandra. (tack ellen!)

Några av de saker som gör att jag har varit eller kommer att vara borta en del:

- Överläggning i förra veckan om den regionala utbildningspolitiken. Vi var på en lunch-till-lunch överläggning med "L15", regionförbundet Östsams utbildningsberedning, och diskuterade bland annat hur vi kommer framåt med samarbetet om gymnasiefrågor för att både erbjuda alla elever, oavsett kommun, ett brett utbud av utbildningar och samtidigt kunna lösa praktiska problem som kommer med såväl ny gymnasieskola som kraftigt minskande elevantal.

- Seminarium om yrkesutbildningar i förra veckan, med Tankesmedjan. Detta har jag skrivit ett riktigt långt blogginlägg om, så vidare kommentarer överflödiga.

- Diverse kommunala möten, mest om budget. Intressant och viktigt, och bra diskussioner. Att få ihop en kommunal budget inför nästa år blir inte lätt. Regeringens bidrag underlättar, men som jag bloggat om tidigare är det ju tillfälliga pengar som dessutom kommer i ett utsatt läge (som inte minte regeringen bidragit till!). Ambitionen är i alla fall att värna människonära verksamhet som påverkar många i första hand, så som skolan, vården och omsorgen.

- Nu på torsdag-fredag är det överläggning med alla (S)-märkta politiska sekreterare i landsting och regioner. Ska bli riktigt kul, bara andra sådana sen jag började och den första längre med ordentligt med tid för att diskutera praktiskt samarbete och erfarenhetsutbyte. Vi sysslar med ungefär samma saker och frågor, men jag är helt övertygad om att vi skulle kunna dra betydligt mer nytta av det andra redan gjort och inte uppfinna hjulet gång på gång, på olika ställen i Sverige.

Förutom det, en 30-års fest för en vän i helgen som ska bli riktigt kul. Lyckas jag bara lösa några praktiska bestyr kring stockholmsvistelsen så blir det en kombinerad jobb-och-fritids longweekend i huvudstaden som kan vara givande på flera sätt.

Så, några små korta inblickar i ett lite småstressat liv (som dock är fullt under kontroll om någon är orolig). Avslutar kvällen med att följa lite röstsammanräkningar från Norge - ser bra ut! En rödgrön regering i närområdet är bra - om ett drygt år har vi (minst) två.

Underbara natur, strax runt hörnet

Det är nog ingen hemlighet bland dem som känner mig att jag tycker om min hemstad. Det finns flera anledningar, men en av dem är att det är gott om stadsnära naturupplevelser, flera av dem riktigt ljuvliga. Jag skulle inte klara av ett liv som bara tillbringades runt betong, tegel och asfalt, även om jag annars på flera sätt tycker om stadslivet (och inte skulle klara av att bo på landet större delen av året).

Ett sådant underbart ställe är Åbackarna, runt Strömmen i Norrköping. Jag gick en sväng där idag, och kom hem för mindre än en timme sedan i skrivande stund. Sensommarsolen (eller är det den tidiga höstsolen?) värmde och lyste upp landskapet nåt fantastiskt. Man kunde riktigt se att naturen var i gränslandet mellan sommar och höst; gröna löv blandades med några gula (även om de gröna var flest) och på de större bladen hade det gula börjat krypa in från ytterkanterna. Man kunde riktigt se att naturen var i omvandling från en fas till en annan. Kalla mig naturromantiker, men jag tyckte att det var vackert.

Några små bilder jag själv tagit:














och så ett lästips: http://www.norrkoping.se/bo-miljo/stadsmiljo/parker/abackarna/

Som sagt, det här promenadstråket börjar kanske tvåhundra meter från där jag bor. Lyx.

Detta evigt förbannade datum...

Jag hade egentligen tänkt att blogga om något helt annat. Kanske om överläggningen om det regionala utbildningspolitiska samarbetet jag varit på, eller om dagens yttranden över nya friskolor som vill starta i Norrköping i gymnasienämnden. Men när jag kom hem, hade skrivit klart lite jobbgrejor och började vara ner kom tankarna fram som legat lite i bakhuvudet hela dagen men tryckts undan av koncentration och tidvis stress, och kanske lite förträngning.

Tiden går fort, men helt plötsligt känns den där sjuka, hemska, förjävliga dagen för sex år sedan väldigt nära i tiden. Med ett undantag (när jag fick reda på att pappa var död) tror jag inte att någon period i mitt liv är så fastbränd och inetsad i mitt minne som tiden från det att vi efter en Eurovalsaktivitet i Hageby centrum fick reda på att Anna Lindh hade blivit knivhuggen, i armen trodde vi först. Genom kvällen i hemsk ovisshet, över en natts dålig sömn till det hemska dödsbudet via TV, först viskat i en öppen mikrofon och sen bekräftat, till när vi försökte trösta varandra på ssu-expen och sedan åkte upp till Stockholm för att lägga rosor utanför UD.

Jag tittar tillbaka, och hittar ett inlägg på min gamla blogg, från så här års 2008, som jag nästan hade kunnat skriva idag:

För en knapp halvtimme sen gick jag ifrån TV-n efter att ha tittat på TV4s dokumentär om minnet av Anna Lindh. Jag trodde att jag, för första gången, skulle kunna se en sådan, se nyhetsbilderna och minnas den där för jävla hemska dagen, utan att gråta. Men tji fick jag.

Det gör fortfarande ont.
Inte lika intensivt, hemskt och knivskarpt som för fem år sen, när personen som man knytit upp sitt framtidshopp för socialdemokratin kring, varit stolt för och sett upp till, helt plötsligt inte fanns där längre. Det finns få dygn i mitt liv jag har lika tydliga minnen, timme för timme, av. Bilder, konversationer och känslor.

Men det gör fortfarande ont. Samtidigt växer det positiva - Anna Lindh som förebild och inspiration. Idealisten och pragmatikern - och inte minst människan. Det kan låta som floskler men för många av oss unga socialdemokrater då var det en smärtsamt påtaglig verklighet. Det var inte bara Anna Lindh som knivhöggs och mördades den där dagen - det var en hyfsat stor del av en ung generation socialdemokraters framtidshopp för partiet. Nu har det hoppet sakta men säkert vuxit tillbaka. Inte lika starkt, kanske inte lika naivt som det förmodligen var då, men det finns där. Jag tror på Mona Sahlin som partiledare, men som Mona själv sade: det borde ha varit Anna.

Detta stämmer fortfarande. Det gör lite mindre ont i år, och det känns lite lättare att tänka på det positiva. Men det känns fortfarande, och jag inser att det kommer det nog att fortsätta göra när man tänker på det. Detta datum, detta evigt förbannade datum, kommer nog åtminstone delvis att alltid vara ett sorgens datum...

Intressant seminarium med tankesmedjan

I skrivande stund sitter på jag på ett Intercitytåg på väg hem från Stockholm. Anledningen till mitt besök i huvudstaden idag var ett seminarium anordnat av Arbetarerörelsens tankesmedja, ”Ge alla en chans i gymnasieskolan” Temat var framför allt yrkesutbildningar, mest i gymnasieskolan men delvis också efter den, och sambandet mellan dessa och sysselsättning och arbetslöshet bland ungdomar. I grunden var det ett mycket bra seminarium, med intressanta föreläsare.

Ett konstaterande som gick igenom flera av föreläsarnas anföranden var att socialdemokratin allt för länge ägnat allt för lite uppmärksamhet åt (de ickeakademiska) yrkesutbildningarna. Inte för att vi egentligen inte brytt oss, utan för att de hamnat i skuggan av annat. Framför allt har det handlat om den gamla socialdemokratiska ambitionen att bryta överklassens makt och monopol över akademin; alltså att ge arbetarklassens barn tillträde till universiteten. Den ambitionen är viktig, och ännu inte avklarad på långa vägar, men i grunden tror jag att de har rätt. Vi har inte orkat att också ägna tid och kraft åt yrkesutbildningar till sådant som, bara för att ta några exempel, industriarbetare, kock eller undersköterska. Det är dags att bryta den trenden.

En av dem som pratade om detta var Ulla Lindkvist, vice ordförande i LO. Hon redogjorde också för LO:s syn på gymnasieskolan och gymnasiereformen i stort. Det handlade bland annat om vikten av att knyta arbetsmarknadens parter närmare diskussionen om utbildningars innehåll och kvalitet, om vikten av en bra yrkesvägledning samt om vikten av att även yrkesutbildningar ger möjlighet och behörighet till fortsatta studier och kompetensutveckling på såväl akademisk som ickeakademisk nivå. Hon menade också att utbildning i allmänhet och yrkesutbildningar i synnerhet (eller kanske snarare brist på såväl mängd som kvalitet inom dessa områden) låg till grund för en stor del av problemen med ungdomsarbetslösheten (och då inte LAS som många borgerliga debattörer hävdar).

Anne-Marie Lindgren, från tankesmedjan, resonerande som vanligt klokt kring frågan. Hon menade att vi måste lägga mer vikt och fokus på det som de som läser yrkesutbildningar faktiskt gjort sitt val till – själva yrkesämnena. Det betyder inte att vi ska ta bort behörigheten till fortsatta studier, men däremot att den inte kan ligga i fokus. Om vi fokuserar på yrkesämnena kan det också skapas motivation till att förbättra studierna i kärnämnena.
Jag tror att hon har helt rätt i detta. Inte minst handlar det om det som kallas för infärgning, alltså att anpassa kärnämnenas innehåll efter det program man läser. Min personliga uppfattning är att det borde vara obligatoriskt på samtliga yrkesprogram att man får lära sig fackutryck och begrepp inom den bransch man ska arbeta inom på engelskaundervisningen. Bara för att ta ett exempel.

Anne-Marie resonerade också om att arbetsmarknaden faktiskt kräver en högre yrkeskompetens idag, och att den inte samma grad som tidigare kan tillgodoses när man väl har fått ett jobb. Det finns inte längre samma ”interna karriärvägar” inom företag och hos arbetsgivare. Inte minst handlar detta om att det blir fler och fler mindre arbetsgivare inom olika branscher. Hon menade också att det borde finnas fler vägar genom gymnasiet idag, då elever har både olika förkunskaper och olika intressen. Ytterligare en poäng var att många universitetsutbildningar är och måste vara yrkesutbildningar – när vi säger att 50% av en årskull ska läsa vidare på universitetet menar vi ju inte att 50% av en årskull ska bli forskare.

Även Irene Wennemo från LO berörde socialdemokratins kluvna förhållningssätt till yrkesutbildningarna. Hon menade att tanken från 90-talets gymnasiereform om att bara grundläggande yrkeskunskaper skulle förmedlas i gymnasiet, och resten ute i arbetslivet, inte fungerade i praktiken. Resonemanget liknade i mångt och mycket det som Anne-Marie tidigare hade fört. Kompetenskraven i arbetslivet har höjts, och gymnasiet måste hänga på.
Hon förde också ett intressant om att synen på yrkesutbildningar i samhällsdebatten i allmänhet, i viss mån ibland också i vårt parti men framför allt hos borgarna, i grunden var ur ett akademiskt perspektiv. Hon menade att skillnaden inte handlade om begåvning som ofta framhålls (med exemplet att en snickare ofta använder betydligt mer komplicerad mattematik i sitt arbete än vad hon gör som utredare på LO) utan snarare om förhållningssättet till teoretiserande. Människor som behöver se den praktiska nyttan av något för att verkligen ta till sig den kunskapen har en tendens att undvika akademisk utbildningar och söka sig till yrkesutbildningar. En del kan också handla om färdighet/fallenhet för skrivande, som ju krävs i mer akademiska sammanhang.

Något som jag inte tänkt så mycket på, men som hon har en stor poäng i, är att vi i Sverige ofta försöker trycka in alla sorters utbildningar i en form, med lika många år och gymnasiepoäng. Olika yrken är och kan vara olika, med olika utbildningskrav och olika mixer av olika sorters utbildning och färdighetsträning.

Sverige anses ju ofta ha en korporativ samhällsmodell, men Irene menade att denna inte har omfattat utbildningsväsendet. Det tror jag att hon har rätt i. Skolan är väldigt styrd av traditioner och yrkesuppfattningar i lärarkåren och skolväsendet i stort. Arbetsmarknadens parter behöver komma in mer i utbildningssystemet (vilket de föreslås göra i den kommande gymnasiereformen, något som jag tycker är bra med den). Hon förde också ett resonemang om lärlingsutbildningar, som dock inte innehöll några direkta nyheter varför jag av utrymmesskäl inte utvecklar den delen.

Jonas Olofsson, forskare, pratade också om de senaste årtiondenas växande ungdomsarbetslöshet och ökande problem för ungdomar att etablera sig i vuxen- och arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten har växt, dels i faktiska procenttal men också i relation till arbetslösheten hos den äldre populationen. Generationsklyftorna har ökat, men det har också intressant nog klyftan inom ungdomsgenerationen.

Förklaringarna är flera. Delar handlar om att många fler ägnar åren efter gymnasiet åt att studera vidare än tidigare, men den förklaringen är långt ifrån hela sanningen. Förändringar i ungas livsstil (de som har resurser ägnar tid åt att resa och dylikt) är också bara en mindre del. Annat handlar om strukturförändringar i ekonomin, försvårade möjligheter att komma in i sociala trygghetssystem och inte minst att kunskapskraven har skärpts över hela arbetsmarknaden. Att nästan alla har gymnasieutbildning gör att en sådan krävs också för arbeten som egentligen inte har den kvalifikationsgraden. Det skapar en utsatt situation för de ungdomar som inte klarar av hela gymnasieskolan – och som idag är allt för många. Det fanns också ett par mindre förklaringar här, och han resonerade mer kring de jag nämnt. För att inte detta inlägg ska bli ännu mer absurt långt än vad det redan är väljer jag dock att sluta där.

Under slutdiskussionen kom ett par intressant synpunkter upp – det är idag allt prat till trots väldigt svårt att i vuxen ålder omskola sig till ett annat yrke. Det får inte vara så, för att ta ett palmecitat som nämndes, att friheten att välja utbildning bara finnas i ungdomsåren. Vi måste se till att samhället erbjuder den möjligheten också senare. Det förutsätter, bland annat, ett närmande mellan arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningspolitiken, och att människor har möjlighet att försörja sig när de studerar i vuxen ålder.

Allt som allt var det ett mycket intressant seminarium, som gav upphov till många tankar. Det är fullt möjligt att jag utvecklar någon av dem framöver här på bloggen. Men nu är det, med marginal, dags att sätta punkt för dagens inlägg…

Välfärdens räddning, kommunekonomiska koffeintabletter eller valfläsk?

Under måndagen lämnades det besked om att det utöver de tidigare utlovade sju miljarderna extra till kommuner och landsting kommer ytterligare tio. Det var nog mer än de flesta räknat med. Jag ska vara ärlig och säga att jag tycker att det var bra att man sköt till så mycket. Det finns ett antal andra saker man borde gjort också, och man borde ha gjort det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig, och bättre lite en ordentlig åtgärd än inga alls.

Det är lätt att fråga sig om det är "valfläsk", en tillfällig åtgärd för att undvika jobbiga nedskärningar i välfärden och få bort dessa som en valfråga nästa år. Det är förmodligen en del av det, men samtidigt tror jag att de allra flesta också i regeringspartierna är ordentligt oroade över var välfärden (eller åtminstone dess s.k. "kärna" men det är en annan historia) är på väg i jobb- och finanskrisens spår.

Samtidigt måste gårdagens besked ses i ljuset av andra beslut som fattats, och inte fattats, såväl nu som under den gångna mandatperioden:

• Statsbidragen har varit frysta, det vill säga inte räknats upp år från år. Varje år (så gott som) ökar priserna och lönerna. Det är en fullt naturlig effekt i en marknadsekonomi, och gäller även kostnaderna som kommuner och landsting har. Det får dessutom konsekvensen att statens skatteintäkter från flera olika skatter också den ökar från år till år. Därför har de generella statsbidragen till kommuner och landsting tidigare ökat lite från år, för att kompensera för detta. Så har inte skett sedan förra valet, vilket har fått till följd att kommunerna och landstingen (och med dem sjukvården och skolan tex) har fått ett minskat realekonomiskt utrymme för varje år som gått.

• Genom olika förändringar i socialförsäkringarna har en mängd människor, i en utsatt situation, fått en kraftigt försämrad inkomst. I smärtsamt många fall har dessa behövt söka försörjningsstöd, en kostnad som kommunerna får bära.

• Även om man börjat återställa vissa (relativt små) delar nu, så har man kraftigt skurit på statens bidrag till vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildningar. Ansvarsfulla kommunpolitiker som sett ett behov hos medborgarna har i många fall känt sig tvugna att ge ökade kommunala resurser till detta område för att möta behovet - och för att därmed bekämpa arbetslösheten.

• Det blir en riktigt chock mellan 2010 och 2011. Statsbidragen kommer i ett slag att minskas med tolv miljarder kronor. Samtidigt tror många bedömare att den ekonomiska återhämtningen efter krisen blir relativt långsam, inte minst vad gäller arbetslösheten. Risken finns att budgetarna och de ekonomiska åtgärderna för 2011 blir ett smärtsamt uppvaknande om man nu tror att välfärdens finansiering är räddad.

Sammantaget då, vad är slutsatsen? Pengarna är välkomna, ingen tvekan om det. Budgetåret 2010 blir märkbart lättare (även om det innebär minskade besparingar, inte något utrymme för satsningar, det är viktigt att komma ihåg). Men risken finns att det blir ett slags kommunalekonomiska koffeintabletter som klarar oss igenom 2010 på konstgjord väg, och leder till en smärtsam eftereffekt 2011.

Rödgrön dag

Jag har tillbringat nästan hela dagen dels på, och dels på resa till och från, den rödgröna dagen i Stockholm idag. För att markera att det är ungefär ett år kvar till valet, och att vi tillsammans måste kämpa ända in i kaklet, samlades ett väldigt stort antal sossar, miljöpartister och vänsterpartister i Kungsträdgården. Tal varvades med artister, småseminarier med familjeunderhållning. Allt som allt kändes det riktigt bra. Jag ska inte påstå att jag, vare sig idag eller någon annan dag, håller med om allt exempelvis Lars Ohly säger. Men vi är på väg åt samma håll, och har samma huvudmål - en regering och en politik som gör Sverige mer rättvist snarare än mindre, minskar klyftorna i stället för att öka dem och tacklar framtidens utmaningar med aktiv politik i stället för passiva skattesänkningar.

Sen, ärligt talat. Jag är inte vänsterpartist. Jag är inte miljöpartist. Men jag håller i dagens politiska Sverige med dem bra mycket mer än vad jag håller med den borgerliga moderatledda regeringen, eller något av partierna i den. Jag vill att vi socialdemokrater ska bilda regering ihop med vänstern och miljöpartiet (om nu inte det osannolika händer att vi får egen majoritet i riksdagen, men det är ärligt talat inget jag känner ett behov av att planera för).

Jag tror mig också veta, för att bara ta ett exempel, att det finns gott om folkpartister (och för den delen en hel del moderater och centerpartister) som får anstränga sig för att inte se spyfärdiga ut när en del kristdemokrater pratar om abort, om homosexuellas rättigheter eller andra frågor med en klar värdekonservativ grund.

För att återgå till dagens aktiviteter kändes det bra. Stämningen var god, och folk var glada. Inte för att allt var perfekt, eller för att de höll med om allt. Men för att såväl stämning som politiskt arbete var på väg åt rätt håll. Och, kom ihåg, gladast vinner.

Mer om dagen här och om den politiska inriktningen här.

Helgens begivenheter..

Den här helgen är betydligt mer upptagen än vad helgerna brukar vara för mig (nu för tiden i alla fall, var lite värre när jag jobbade på SSU-förbundet).

Jag kom hem från en bra och konstruktiv styrelseöverläggning med Socialdemokratera i Norrköping för ett par timmar sedan. Huvudtemat var att planera för valseger på alla tre politiska nivåer den tredje söndagen i september nästa år. Det känns som om vi har en bra chans att lyckas, men det kommer att kräva en hel del slit.

I morgon bär det av till Stockholm för att besöka den "rödgröna dagen". Det ska bli intressant att höra vad partiledarna har att säga, men jag ska vara ärlig och säga att artisterna nog är det som lockar mig mest att åka till Stockholm en söndag. Men häftigt ska det bli i varje fall.

Resten av den här dagen ska tillbringas med avkopplande sysslor. Det enda produktiva som planeras är att stryka några skjortor, och steka några lammkotletter. Och det kan jag leva med...

Opinionsmätningar, självförtroende och kommande valresultat

Det är ingen hemlighet att många socialdemokrater under ett tag nu har präglats av ett rätt taskigt självförtroende inför det kommande riksdagsvalet. Jag ska inte påstå att jag har varit oberörd, men jag har ändå hävdat att det är långt kvar och att jag tror att vi har en god chans att vinna. Inte av sig självt, men med mycket hårt arbete - och om vi själva tror på det.

Den här opinionsundersökningen är om något ett tecken på att det är fullt möjligt och realistiskt att Sveriges nästa statsminister heter Mona Sahlin. (S) går upp, och oppositionen leder med marginal. Smolket i bägaren är självklart att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, men en snabb (och väldigt osäker och grovhuggen) körning av siffrorna i valmyndighetens valsimulator visar att ett dylikt valresultat förmodligen skulle leda till att en S-V-Mp regering får stöd av 175 riksdagsledamöter - vilket är vad som krävs för att bilda regering. Det är utan marginaler, men SD blir inte vågmästare.

Nu kan vad som helst hända på ett år, men det gäller både i positiv och negativ riktning. Jag har mycket gott hopp om att i oktober 2010 få se Mona Sahlin läsa upp en spännande och framåtsyftande regeringsförklaring, förhoppningsvis också utan SD i riksdagen.

Intressant KF-debatt

Gårdagens kommunfullmäktige höll på länge, trots ett ganska litet antal ärenden. Kanske gör det att man (jag inkluderar mig själv) är lite mindre restriktiv i hur många och hur långa inlägg man håller.

Den debatt jag själv deltog handlade om "spetsutbildningar" - som i flera sammanhang benämnts elitklasser, inte minst av borgerliga politiker. Det finns flera anledningar till att vi i Norrköping inte vill delta i den försöksverksamhet som nu finns. Ett antal är praktiska, som handlar om att gymnasieskolan i allmänhet, inte minst i Norrköping, är inne i många förändringsprocesser på en gång. Det finns en gräns för hur mycket man klara av samtidigt.

Men den kanske viktigaste anledningen till att jag personligen är skeptisk är mer principiell. Den modell som är i försöksverksamheten bygger på att man ska specialisera genom att segregera elever efter kunskapsnivå. De som är extra duktiga på tex naturvetenskap kan gå i en egen klass, avskiljd från övriga naturvetenskapliga programmet.

Jag är för spets och specialisering. Jag tycker att det är bra när man, om lärarna i sin pedagogiska profession bedömer det som lämpligt, kan nivåindela i enstaka kurser. Det är jättebra när vi kan utöka samarbetet med univesitetet. Fram för mer sånt!

Men, som sagt, det ska inte vara specialisering genom att segregera. Jag tror att det är ett steg åt fel håll i utvecklingen i skolan, socialt, pedagogiskt och kunskapsmässigt. Jag skulle kunna utveckla detta mycket, men väljer att avstå.

I debatten bjöd vi in borgarna att komma med idéer om hur vi kan skapa spetskunskaper och specialisera, men utan att segregera. Det ska bli intressant att se om de svarar...

Läs också vad Teresa klokt skriver om samma debatt.

Noterar också att jag för första gången på länge omnämns i NT:s fullmäktigereferat