Helg, ljuva helg

Jag håller just nu på och fördriver tiden mellan första och andra delen av Idol. Mestadels ljuder Spotify-musik ur datorhögtalarna, men jag tänkte passa på att uppdatera bloggen också.

Den här helgen är helt, underbart ljuvligt ledig precis som den förra. Bortsett från en timmes flygbladsutdelning då. Men det känns inte som någon direkt uppoffring. Det ska sovas, ätas, slappas och förhoppningsvis gås på bio. får se om jag återkommer med någon mer politiskt tanke under helgen. Just nu är jag mest glad över att vara ledig...

Var är Maud Olofsson?

Nu på kvällen nås vi av nyheten att Koenigsegg drar sig ur Saab-affären. Risken är stor att Saab som biltillverkare, åtminstone i Sverige, snart är ett minne blott. Inklusive underleverantörer och andra indirekta arbetstillfällen hotas många, många tusentals jobb. En närings- och arbetsmarknadspolitisk katastrof är nära förestående. Var är regeringen? Jo, Maud Olofssons statssekreterare uttalar sig. Var är hon själv? Hon har också varit märkligt frånvarande under stora delar av Vattenfall-debatten senaste tiden.

Om hon inte ligger däckad i svininfluensan eller liknande borde hon träda fram och ta sitt ansvar - eller avgå. Hon är näringsminister och vice statsminister - i teorin den näst mest ledande politikern i Sverige. Inget annat duger.

Folkpartiets "svenskkurs"

Jag läser lite om Folkpartiets tankar om en kurs för att få bli svensk medborgare, där man då ska lära sig "svenska värderingar".

Min spontana fundering är - ska den kursen vara ett allmänt krav för medborgarskap även om föräldrarna är medborgare? Min erfarenhet är nämligen att en klar majoritet av alla jag sprungit på genom livet som inte lever upp till de tankar som "svenska värderingar" som presenteras är ljushyade människor vars familjer är svenska medborgare sedan många, många generationer...

Uppdatering: Det verkar som om en majoritet av ombuden hade klokare funderingar. Skönt att de inte rasar högerut i precis alla frågor.

Härliga helg

Förutom en timme på stan för att dela ut flygblad och prata med norrköpingsbor med partiet har jag absolut ingenting som relaterar till jobb eller uppdrag att göra den här helgen. (den där timmen var dessutom lite av en energigivare. Väldigt många håller med om att det är sjukt att pensionärer betalar mer i skatt än någon med jobb som tjänar lika mycket)

Det är slappa (och lite städa) som gäller i helgen. Ikväll blir det fest med några goda vänner, i morgon sovmorgon och lite småplock och tvätt hemma. Lugnt och skönt är det i alla fall. Man behöver såna helger.

Livet är, allt som allt, ganska gott just nu. Ni som har spotify får gärna lyssna på den här låten också. Även om jag hört den förut börjar den nu bli lite av en favorit.

En liten notering till: nästa veckas Idol blir lite jobbigare än tidigare. Nu tycker jag ju faktiskt att alla som är kvar är riktigt bra och dessutom min typ av artister på något sätt. Det må vara ett I-landsproblem, men jobbigt blir det...

Lite nyhetskommenterar såhär en torsdagskväll...

Jag har framåt kvällen läst tre intressanta nyheter, av lite olika dignitet.

För det första har EUs ledare valt en kvinnlig sosse till ny "utrikesminister". Det är faktiskt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Läser dessutom på Facebook att Åsa Westlund, som ju har betydligt större personkännedom i sammanhanget än vad jag har, är nöjd vilket också inger förtroende. Skulle nog vilja tippa att detta är ett resultat av bra europeiskt partisamarbete.

För det andra verkar (M) i Vellinge ha gjort en 180-graders sväng i flyktingfrågan. Undrar vem som hotade dem med vad?

För det tredje verkar morgondagens Idolfinal bli intressant. För varje vecka som går blir Mariette mer och mer min favorit. Ska bli intressant att se hur det blir.

Och ja, det är tankar av varierande karaktär och dignitet som rör sig i mitt huvud en torsdagskväll ;-)

Vardagslyx

Idag var jag hemma innan fem - utan något som helst kvällsmöte eller liknande. Efter en dryg månad som varit en av de mest arbetssamma perioderna på året känns det väldigt skönt. Gick en sväng på stan och bunkrade upp vinförrådet, och jag gick dessutom förbi lokala köttbutiken på vägen hem. för en halvtimme sen avnöjt jag en härlig middag med lammkotletter och sallad. Om ett litet tag ska jag unna mig lite citronglass jag haft i frysen ett tag. Allt som allt, en lugn och skön kväll

Jag är dessutom ledig i helgen. Det enda "måstet" är en timme på stan med partiet jag lovat ställa upp på. Kombinera det med en avslappnad fest på lördagskvällen, lite enklare städsysslor och en vanlig tvätt så blir det en väldigt bra och lugn helg. Det gäller att uppskatta vardagens små lyxigheter. (även om just helgerna ser väldigt bra ut resten av året för mig)

Tackar för förtroendet

Tidigare ikväll fastslogs Socialdemokraterna i Norrköpings kommunfullmäktigelistor. (det är två listor men med fyra gemensamma toppnamn). Lars Stjernkvist toppar och är kandidat till posten som kommunstyrelsens ordförande, och vi har ett starkt lag med Eva Andersson och Olle Johansson som kommunalrådskandidater i övrigt.

Jag fick det stora förtroendet att stå på plats nummer nio på den ena listan (alltså delad 13/14 plats allt som allt), vilket känns väldigt ansvarsfullt och kul. Jag hoppas göra skäl för förtroendet i valrörelsen och under nästa mandatperiod.

Kan också notera att om jag räknat rätt så uppfyller listorna på pricken (varken mer eller mindre) partikongressens beslut om 25% under 35 på valbar plats både på ordinarie- och ersättarplats vid oförändrat valresultat.

I övrigt spikade vi vårt program inför valet, godkände förslaget till verksamhetsplan och inte minst mitt första budgetförslag som kassör för Socialdemokraterna i Norrköping.

En kommentar om något helt annat: tyvärr har några goda vänner till mig råkat ut för sms-trakasserier. Teresa skriver om det på sin blogg. Det är sjukt och otrevligt när sådant här händer. Även om det nog tyvärr är osannolikt hoppas jag att polisen hittar den skyldiga.

Lång dag med listor och annat

För sisådär två timmar sedan i skrivande stund kom jag hem från en lång dag på partidistriktets valkongress, där fokus låg på riksdagslistan. Jag tänker faktiskt inte kommentera större delen av den - det har andra gjort och kommer att göra igen. Jag kan bara konstatera att vi inom vårt parti har många goda företrädare - så många att vi får konflikter om flera positioner, men helt slipper göra som andra partier gör i flera kommuner och anononsera efter nya politiker till våra listor i lokaltidningarna.

En liten sak angående listan bara: Något utanför den mest omdiskuterade delen står två lysande politiker och goda vänner, en kollega på jobbet och en i min nämnd. Även om de inte kommer att komma in i riksdagen detta val (oväntade kryssframgångar oräknat) så är jag helt övertygad om att de båda har en ljus framtid för sig inom politiken, helt på egna meriter. Jag pratar givetvis om 12an Ellen Oskarsson och 14 Teresa Carvalho. Grattis till era platser! (och grattis alla andra med för den delen. Men dessa två känns lite mer personliga).

Jag är just nu ganska trött i huvudet och kroppen, delvis efter dagen men också på grund av en förkylning som suttit i någon vecka. Tänker dock sova läääänge i natt....

The final frontier, ett steg närmare

Läste det här med intresse och spänning tidigare idag. Vatten på månen innebär avsevärda förbättringar i förutsättningarna för baser och bosättningar där i framtiden.

Jag tillhör dem som tycker att vi (läs vi som i mänskligheten snarare än Sverige här) ska satsa på rymdforskning och rymdprojekt. Satsa stort rentav. Jag tycker att det i första hand ska vara ett samhällsansvar, och att vi ska investera skattepengar från hela världen i det. Av flera anledningar.

1. För vetenskapens framskridande. Svaret på många frågor om hur livet och universum kom till kan vi inte hitta på jorden. Det finns också många andra frågor och forskning som blir möjlig eller får nya dimensioner borta från jordens atmosfär och gravitation.

2. För teknikens framskridande. Tidigare rymdprojekt har haft stora bonuseffekter även för övriga samhället i form av teknikutveckling.

3. För den långsiktiga ekonomins skull. Jordens resurser är inte oändliga, och vill vi även i framtiden att hela mänskligheten ska ha möjlighet till välstånd och tillväxt behöver vi resurser från andra planeter.

samt inte minst:
4. För att rymden och planeterna finns där, enorma och outforskade. Jag tror att mänskligheten mår bra av idéer, drömmar och visioner som är gemensamma. Jag tror att mänskligheten mår bra av att hela tiden ta ett steg vidare, utforska det som utforskas kan. Därute finns svar på frågor vi idag inte ens tänkt på att ställa.

Självklart är väldigt mycket av nyttan på lång sikt, i vissa fall väldigt lång sikt. Men jag tror vi måste börja i tid och börja ordentligt. Jag tror inte att detta står emot tex fattigdomsbekämpning. Det handlar snarare om att omprioritera resurser som idag går till exempelvis rent militär forskning. Plus att mycket läggs på rymdprojekt redan idag.

det är också viktigt att komma ihåg att om samhället inte tar första steget lär det komma internationella storföretag som gör det. Och de gör i allmänhet inget av allmän omtanke om mänsklighetens bästa...

Heligt förbannad

Det är egentligen dumt att läsa nyheter på nätet innan man hade tänkt gå och lägga sig. Jag läste precis det här och är nu så heligt jävla förbannad att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Lär ta några minuter att lugna ned mig, och att skriva av mig är steg ett.

Jag är inte naiv. Jag vet att det försegår hemskheter i Sverige, ofta och regelbundet, av människor man inte tror skulle kunna vara inblandade. Jag har hört hemska historier förut, och vet att de jag inte hört är betydligt fler. Men. Trots det kan jag inte låta bli att bli rasande när jag läser ens en relativt opersonlig artikel på Aftonbladet, med fingerade namn och ansiktslösa människor. Trots det får jag en bild framför mig och blir arg och äcklad.

Det är svårt att veta var man ska rikta ilskan - mot ett bitvis sjukt mansideal, mot skenheliga människor som Fp-politikern i Huddinge, mot ett samhälle som inte gör mer för att förhindra att sådant här händer. Eller bara allmänt mot verkligheten som är hård och grym?

Samtidigt kanske det är ett sundhetstecken att man blir arg. Jag är rädd för den dag jag hör talas om något sånt här och bara suckar uppgivet...

Ja, jag erkänner

Jag har ett erkännande att göra. För dem som känner mig är det ingen nyhet - alls. här är det: Jag är en bokmal. Av stora mått. Har varit det sen jag var tio kanske, aldrig upphört att vara det även om läsfrekvensen kan variera något mellan olika perioder. Jag skulle gå så långt som att säga att jag är en bokmal med stolthet, glädje och ohindrad lust.

Läsning är meditation för mig. Av skönlitteratur ska sägas. Helst inte alldeles för verklighetsanknuten, även om problemen som drabbar karaktärerna mycket väl kan ha motsvarigheter i verkligheten. Genom att drömma mig in i en mer eller mindre overklig värld - helst beskriven av en skicklig författare som beskriver det overkliga så verkligt att man kan se det framför sig - kan jag också lämna vardagens bekymmer åt sidan för en stund, och få möjlighet att få lite distans till dem. Jag brukar ibland beskriva läsningen som en mental dusch, och för mig är det verkligen så. Det stimulerar fantasin, fokuserar hjärnan och låter kropp och känslor slappna av.

En författare som lyckats trollbinda mig under väldigt lång tid är Robert Jordan, med mastodonteposet "The Wheel of time" (tror den heter Sagan om Drakens återkomst" på svenska). Jag ska inte ens ge mig in på att försöka beskriva handlingen, men Jordan lyckas utveckla en berättelse med flera paralella (men samtidigt sammanhängande) handlingar, dryga halvdussinet huvudpersoner och säkert hundratals välutvecklade birollsinnehavare i berättelsen. Han lyckas få den att gå framåt genom elva (x2 på svenska, böckerna delas) tegelstensböcker och samtidigt utveckla historien hela tiden (visst finns det enstaka sega avsnitt, men de är inte många). Han imponerar som få andra.

Till min och många andras stora sorg gick dock Jordan bort för ungefär två år sen. Men med hjälp av mängder av anteckningar, Jordans änka (som enligt uppgift varit en viktig medhjälpare till Jordan i skrivandet) och ett färdigskrivet slut som bortre mål har Brandon Sandersson tagit på sig det enorma arbetet med att slutföra Jordans verk. Den första av tre (eller ja, del 12 av 14 i den stora serien egentligen) böcker som han ska prestera har jag precis läst klart. "The Gathering Storm".

Sandersson lyckas över förväntan. Visst kan man märka en del stilskillnader, men den röda tråden i berättelsen finns kvar och känslan av en magisk värld där borta, fascinerande och trollbindande och precis bortom verklighetens gräns, finns kvar. Den känslan är energi, meditation och livskvalitet för mig.

Fascinerad och förundrad

Jag läste precis den här artikeln om regeringens gigantsatsning på jobbcoacher.

Tyvärr är jag inte helt förvånad, även om jag ändå blir lite fascinerad av vilken skala bekymren verkar vara på.

Hela satsningen bygger på den väldigt högerinriktade, extremt omänskliga syn på arbetslösheten som ligger till grund för regeringens politik på området: att problemet är de arbetslösa, inte arbetsmarknaden eller tillgången på jobb. Bara man "coachar" rätt; bara människor "vill arbeta"; bara det "lönar sig" att arbeta så får människor jobb. Bullshit, säger jag. Grundproblemet är tillgången på jobb - hur skapar vi fler? Vi socialdemokrater ägnade större delen av en partikongress åt att diskutera många bra förslag för det, medan regeringen gör saker i stil med detta.

Man måste ändå fråga, om det inte finns några jobb att coacha människor till, vad ska alla jobbcoacher göra då? Och för de där miljarderna får man uppenbarligen rätt många....

Det här med ålder

Idag fyller jag 27. En inte särskilt speciell ålder. Lite åldersnoja på marginalen, annars inget som märks. Dagen har också varit rätt ordinär, med några undantag:

Mina goda vänner i föreningen Generation S hade köpt en tårta till fikat på mötet på kvällen. Stort tack för den, omtanken och sången. Och inte minst för förtroendet att på samma möte bli vald till ordförande i föreningen (undrar hur många som fått ett föreningsordförandeskap i 27-årspresent? ;-))

Tack också till de goda vänner som gick med och drack öl efteråt. (brukar i allmänhet inte skriva om min alkoholkonsumtion på bloggen, men att jag tog exakt två öl på kvällen på min födelsedag har jag inga bekymmmer att erkänna)

En trevlig sak med att fylla år nu för tiden är facebook - vänner och bekanta från hela landet hör av sig med gratulationer. Kalla mig för uppmärksamhetsjunkie, men jag tycker om det.

Jag är mot

Det här är något jag är emot, som det presenteras.

Jag tror på lika lön för lika arbete. Ska man tjäna mindre som ung måste det matchas med minskat ansvar, arbetstid eller liknande. Det finns inga ungdomshyror eller ungdomspriserna i butikerna, eller liknande.

Sen är det väl rimligt att man diskuterar (man = arbetsmarknadens parter i detta fall) kopplingen mellan erfarenhet och lön. Den finns redan idag i många kollektivavtal. Men då ska det vara just erfarenhet och inte ålder. En välutbildad 23-åring som hunnit med att sommarjobba och extrajobba på det aktuella företaget under studietiden har med största sannolikhet betydligt mer erfarenhet och kompetens för det specifika yrket än en 50-åring som tillbringat hela sitt yrkesliv i en helt annan bransch. och det ska inte under några omständigheter handla om att hamna på de bisarra lönenivåer som nämns i artiklen. Många ungdomsdominerade branscher är underbetalda redan idag, och att få 2/3 av de lönerna är inget annat än slavliknande arbetsförhållanden.

Detta riskerar att utnyttjas av arbetsgivare med just många unga och hög personalomsättning.

För att säga det kort, jag är mot detta.

Hem, ljuva hem

Kan konstatera att det inte blev något bloggande under själva partikongressen. Är hemma sedan några timmar, och är i det stora hela väldigt nöjd med kongressen. Det enda jag är lite missnöjd med (och det är ärligt talat inte det viktigaste, egentligen) är den sociala biten. Hade jättegärna passat på att umgås med fler gamla vänner jag inte träffar så ofta, och prata betydligt mer med flera jag ändå pratade en del med. Men de flesta av oss var ju upptagna stora delar av tiden, och när det väl fanns tid på kongressfesten bestämde sig min fot för att strejka (eller vad man nu ska kalla det. rätt vild och våldsam strej, ingen sittstrejk direkt. Gör betydligt mindre ont nu) så att kvällen inte blev sådär jättelång för min del.

Jag tror att den här kongressen blev vad den behövde vara för vårt parti: en injektion självförtroende, ett avstamp för valarbetet och en rejäl bekräftelse på att vi har en egen politik värd namnet och inte alls bara klagar på regeringens som en del säger. Jag ser fram emot det kommande årets valrörelse. Och jag ser fram emot den dag då Sveriges statsminister heter Mona Sahlin.