Tillbaka till vardagen. Eller nästan i alla fall.

Så är nu midsommarhelgen i princip slut, och det är snart dags att jobba igen. Blir dock inte riktigt en vanlig jobbvecka, utan den består i princip av två konferenser. En med sossarna i sjukvårdsregionen, och en med partidistriktet. Mycket jobb, men i trevliga miljöer.

Nästa vecka däremot tillbringas på kontoret med att göra klart några sista grejor från våren, och förbereda några saker inför hösten som kan göras redan nu. Efter det är det fem veckors härlig semester. Men mer om det när det börjar närma sig.

En liten politisk reflektion också. Några som definitivt inte har någon trivsam vardag just nu är de modiga människor i Iran som vågar stå upp för demokrati och fria val. Ett antal av dem verkar också ha gjort det med livet som insats. Sådant väcker många frågor hos mig. Är det okej av ett land att behandla sin befolkning hur som helst? De flesta, inklusive jag själv, svarar instinktivt ett tydligt NEJ på den frågan. Men samtidigt väcks frågan vem som ska hindra det om övergrepp från staten eller en regim ändå sker. Och om dubbelmoral, för en av de stater i världen som definitivt inte behandlar sin befolkning schysst är ju Kina, som också har bland världens starkaste militärmakter. Ingen har utan storkrig förmågan att få dem att göra något mot deras vilja.

Vad är då lösningen? Några enkla svar har jag inte (då hade jag suttit och tittat på ett Nobelpris i bokhyllan) men det krävs handling. Stark diplomati, och att sätta humanitära intressen över ekonomiska när de krockar. Aktivt stöd till demokratirörelser även när landets regim inte tycker om det, överallt i världen. Säkert mycket mer jag inte kommer på en trött söndagkväll.

Nåja, nog för nu. Bloggar mer senare i veckan.