Lyxproblem? Förmodligen

Jag erkänner. Den här veckan har jag lite lyxproblem. Två konferenser av olika slag har hamnat på samma vecka, och jag har nog tillbringat de tio minuter på kontoret som jag kommer att vara där den här veckan. Det är inte på något sätt några lyxgrejor i sig jag åker iväg på, utan ordentliga arbetskonferenser. Men de är i ganska lyxiga miljöer - kom hem från en konferensanläggning på Öland idag, och ska iväg till en på Västkusten i morgon. Vädret gör det ju inte direkt sämre. Samtal om sjukvårdens jobbiga och svåra frågor blev åtminstone lite lättare i gassande öländskt solsken.

Men, hade åtminstone den ena om inte båda varit på hemmaplan hade jag varit ännu nöjdare. Det är kanske arrogant, men jag kan ofta vara utan en hel del resor om det innebär att jag får sova i min egen säng och ha lite mer fritid. Och inte tillbringa massor med tid på resande fot - just nu känns ryggen nästan som formad efter ett bilsäte, och det lär inte vara bättre om sisådär tretton timmar när vi är framme på nästa konferensanläggning.

Jag har förvisso betydligt mindre och kortare resor än i mitt förra jobb, men ibland blir det ändå lite väl mycket på en kort tidsperiod. Samtidigt skäms jag lite över att känna så - många i både släkt och bekantskapskrets får aldrig åka längre på sin höjd in till kommunhuset för en planeringsdag nån gång om året, med en dagens lunch på närmaste restaurang.

För att försöka sammanfatta lite: Lyxproblem är också problem. Man skäms lite över att man har dem (förhoppningsvis) men de kan ändå vara jobbiga.