tisdag 20 oktober 2009

Sverigedemokraterna, del två

Som väntat har det blivit en hel del debatt kring den debattartikel av SD som jag kommenterade igår. Allting annat vore konstigt.

Några små intressanta saker: En krönika av Mustafa Can. Vidare var ju en hel del av påståendena i den aktuella debattartikeln rent objektivt falska och ogrundade. Jimmie Åkessons svar är rätt patetiskt, men visar samtidigt på ett häpnadsväckande slappt förhållningssätt till sanningen. Citatet "Det skulle kunna bli en majoritet isbjörnar också, rent hypotetiskt. Det kan man inte veta" säger det mesta.

Känslomässigt är jag fortfarande lite upprörd, fortfarande lite rädd. Jag hoppas att det här visar vilka avgrundsvidriga värderingar SD står för, och får många osäkra väljare att välja något annat parti, men jag är inte säker. Det är långt kvar till valet, och flertalet medier kan fortfarande tänka sig att ta in reklam från SD. Fredrik Reinfeldt har ännu inte gett samma ordentliga försäkran som Mona Sahlin att han inte kan tänka sig att regera ens med passivt stöd från SD.

Jag hoppas att det här visar sanningen om SD. Men jag är rädd för att det i längden kan leda till en förskjutning av debatten åt ett väldigt obehagligt håll. Jag är säker på att jag, och många med mig, kommer att kämpa, så mycket det behövs och så mycket vi kan, för att de vidriga rasistiska värderingar som SD står för inte ska få något som helst inflytande i svensk politik. Måtte det räcka...

måndag 19 oktober 2009

Det stora hotet mot det svenska samhället och modellen, vem är det?

I morse läste jag det här. Det är en artikel som väcker många, delvis motstridiga, känslor hos mig.

En spontan känsla är rädsla, och minnesbilder från dokumentärer om 30-talets Tyskland. Något väldigt, väldigt obehagligt känns ända in i benmärgen. En allmänt otrevlig känsla har följt mig större delen av förmiddagen.

Samtidigt finns en viss känsla av lättnad - äntligen är de ärliga! För politiskt insatta är det ju ingen nyhet att Sverigedemokraterna står för det här. Även andra nyhetsbilder har på sistone bekräftat bilden. Trots det kan jag inte låta bli att fundera på vad som har hänt med samhället och samhällsdebatten när de vågar gå ut så tydligt och öppet. Obehagskänslan dröjer kvar.

Men den känsla som mest vuxit fram under förmiddagen är ilska. Ilska över dessa fanatiker och rasister, som letar syndabockar och har en världsbild som har väldigt lite med verkligheten att göra. Ilska över den hemska människosyn och det människoförakt som ligger till grund för en sån här artikel. Ilska över den passivitet och brist på handlingskraft hos oss som är politiskt aktiva och förtroendevalda som har gjort att denna rörelse och dessa värderingar har kunnat växa fram. Att misstaget är delat över större delen av Europa gör det inte mindre, utan större.

Det stora hotet mot ett sammanhållet svenskt samhälle är inte någon utifrån. Det är vi själva, om vi går på och sväljer Sverigedemokraternas världsbild och föraktfulla propaganda och vidriga människosyn. Efter det här utspelet är det inte överdrivet att lyfta jämförelsen med 30-talets Tyskland- tvärtom måste vi dra lärdom av historiens misstag så att de aldrig, aldrig någonsin upprepar sig.

söndag 18 oktober 2009

Söndagskväll

Jag sitter vid datorn, lyssnar på Spotify (i skrivande stund Weeping Willows) och har precis druckit ur en kopp te. En helt okej söndagskväll faktiskt.

Helgen har i huvudsak ägnats åt skrivande, ett utkast till partidistriktets regionalpolitiska handlingsprogram utifrån texter och punkter som jag fått till mig. Har väl producerat tiotalet A4-sidor text eller så, och är rätt nöjd med hela. Att få ha ett jobb där jag kan ägna en stor del av min tid åt skrivande är rätt lyxigt egentligen, för jag tycker det är väldigt roligt. (och, ska tilläggas, jag kan nog räkna på ena handens fingrar antalet gånger jag fått sitta stora delar av en helg och göra det, och då har jag ändå jobbat i mer än ett och ett halvt år.)

I övrigt gick jag en sväng runt Åbackarna i Norrköping idag, och njöt av den friska höstluften och naturen som finns i all sin höstliga skönhet däromkring. Var en härlig upplevelse, även om det bara tar sisådär fyrtio minuter att gå runt den vanliga slingan.

Gårdagskvällen ägnades åt middag och fest med några goda vänner- också det väldigt trevligt.

Tja, det var min helg. Ska se om jag kan återkomma med några något mer genomtänkta politiska blogginlägg under veckan.

fredag 16 oktober 2009

SD verkar ha svårt att fatta

I pausen från Idol läser jag det här och det här

Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar ha svårt att fatta. I nästa riksdagsval har Socialdemokraterna en partiledare och en statsministerkandidat - Mona Sahlin. Så kommer det att vara. Det enda realistiska alternativet som statsminister är Fredrik Reinfeldt. Det är värt att notera att SD inte säger samma om honom, att de aldrig aktivt skulle medverka till att han blev statsminister.

Också citatet från Åkesson är märkligt. "Mona Sahlin är inte socialdemokrati". Kanske inte, men hon är vår partiledare. Och, ärligt talat, Jimmie Åkessons problem med Mona Sahlin är inte att hon är för lite socialdemokrat. Tvärtom. Hans problem med henne är att hon tydligt, länge och konsekvent tagit avstånd från rasism och andra former av diskriminering, och varit en av de socialdemokrater som hårdast drivit en bred jämlikhetspolitik och kämpat mot de värderingar SD står för. Hon har också - med mycket, mycket brett stöd i partiet vill jag säga - tydligt markerat att SD aldrig kan bli en samarbetspartner för (S). Kort och gott, problemet för Åkesson är inte att Mona Sahlin representerar socialdemokratin för dåligt - det är att hon representerar den på tok för bra.

Små fredagsfunderingar

Den här veckan har varit rätt lång, och är inte slut än. Ska dock säga att det mesta jag gör är intressant, även handlingsprogramsskrivandet som kommer att kräva några arbetstimmar både lördag och söndag.

Alldeles jättestrax blir det dock, som de flesta fredagar, Idol. I morgon kväll blir det fest med ett gäng goda vänner. Jag har egentligen inget att klaga på...

måndag 12 oktober 2009

Det här med vaccination...

I dagarna är vaccinationen mot svininfluensan (eller nya influensan A(H1N1) eller något sånt om man ska vara korrekt) ett hett ämne eftersom vaccindoserna börjat anlända i lite större skala till landet. Var och en behöver nu ställning, för sig själva och för eventuella barn, om man vill vaccinera sig. Jag kan inte bör inte säga till någon annan hur den ska agera, men jag kan berätta hur jag själv tänker.

Jag kommer att vaccinera mig. Så snart man är klar med riskgrupperna och öppnar upp för en bredare allmänhet kommer jag att försöka få det fixat. Detta trots att jag är en hyggligt frisk person i unga år, och trots att den första vågen av influensan till synes blev rätt mild. Det är av några olika anledningar:

1. För min egen skull. Det kommer att komma flera vågor av influensan. Risken är överhängande att de blir värre, framför allt i omfattning men en viss risk finns vad jag förstår också för att influensaviruset blir något mer argsint (jag ska inte spekulera mer i den delen - har bara hört lite grann om det, är inte mitt expertområde och dessutom vet ingen säkert). En vaccinering är alltså ett sätt att skydda mig själv inför framtiden.

2. Som en solidaritetshandling mot andra människor, inte minst i de medicinska riskgrupperna. Genom att vaccinera sig stänger man en smittoväg och minskar risken för de runt omkring en att bli smittade. Det kan vara de som på grund av en befintlig sjukdom löper större risk att utveckla allvarliga följdsymptom på influensan, eller äggallergiker som själva inte kan vaccinera sig (vaccinet innehåller äggprotein). Jag har människor i båda kategorierna bland grannar och vänner.

3. För samhällets skull (och därmed indirekt för andra människor). Genom att hålla mig frisk blir jag inte en belastning för vare sig sjukvård eller socialförsäkringar (och undviker då att ta upp värdefull tid och pengar som kan komma andra till del).

Så resonerar jag...

lördag 10 oktober 2009

Fin dag

Temat för dagen var dop, och platsen Upplands Väsby, så sisådär tio av dagens vakna timmar tillbringades inte i Norrköping. Det var dock värt varenda uns av restid, och mer därtill.

Låt mig börja med att säga att jag i grunden inte är kristen. Jag är inte ateist - tvärtom - men jag har en gudsbild som inte stämmer överens med den kristna. Trots det tycker jag att det är något fint, mäktigt och vackert med ett dop. (och för den delen med kyrkobröllop, men det är en historia för en annan dag).

Stämningen i en kyrka, när släkt och goda vänner till familjen och personen som är huvudpersoner för dagen har samlats, är något speciellt. Det är mäktig och högtidligt, men samtidigt kärleksfullt. Exakt vad det är är svårt att riktigt sätta fingret på, men känslan finns där. Dopet blir, bortsett från den klassiska religiösa betydelsen, ett sätt att säga välkommen till världen och till vår gemenskap. Här bryr vi oss om varandra och du är välkommen in i det.

Nä, nu ska jag sluta innan jag blir alltför djup såhär en trött och sen lördagskväll. Men fint var det.