priviligerad

Jag erkänner. Jag är i grunden väldigt priviligerad. Visserligen jobbar jag rätt mycket (speciellt när man räknar in politiska uppdrag ovanpå det politiska jobbet) men det är inte det minsta synd om mig. Bortsett från en rätt hygglig lön så får jag vara med och göra och uppleva saker som ofta är intressanta, fascinerande och stimulerande. Det handlar inte om att träffa människor som skulle kunna uppfattas som "viktiga" även om det händer. Nej, en av de mest fascinerande och givande sakerna jag gjort på länge var att vara en dag på en träff för elever från hela Europa som alldeles för många i samhället ser som allt annat än viktiga - de som på ett eller annat sätt kuggat eller inte fixat det ordinarie skolsystemet (eller snarare: elever som inte klarats av av det ordinarie skolssystemet).

Nätverket för "second chance"-skolor i Europa, E2C hade nämligen sitt årliga youth summit på Vildmarkshotellet i veckan, ordnat av Norrköping och Linköpings kommuner ihop. Ungdomar som annars oftast aldrig lämnat sitt hemland - ibland ens sin hemstad- fick bo på hotell, lära känna varandra och göra en massa andra stimulerande saker (typ träffa och göra saker ihop med oss politiker) under en vecka. Det är spännade att se elever som man vet annars har stora problem med självförtroendet leva upp och klara av enorma saker. Och, till exempel, märka att de faktiskt visst kan prata en hel del engelska.

Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till, men jag nöjer mig med att säga att det största privilegium jag upplevt på länge vara att vara där och träffa människor som, bildligen, vuxit flera meter på bara en vecka...