Hemskheterna i Bjästa och vad de säger om vårt samhälle

Jag läser ytterligare en tänkvärd betraktelse, där Karin Ahlborg i Aftonbladet sätter fingret på den ömma punkten i hela historien - vad den säger om oss själva.

Återigen: Bjästa är inte befolkat av onda människor. Jag tror, är övertygad om, att Bjästa är befolkat av ganska vanliga människor.

Sen är det självklart så att individier har begått fel, som inte går att försvara. Alls. Varje regel- och lagbrott ska utredas ordentligt, och om så finns lämpligt bestraffas. Noggrannt och enligt konstens alla regler. Nu har jag bara följt det via media, men jag föreställer mig att det finns anställda inom flera områden, kanske framför allt skola och kyrka, som kan vara aktuella för en ordentligt sådan granskning.

Men om vi förvandlar hela den här historien till en jakt på syndabockar förlorar vi en ovanlig chans till en samhällsdiskussion om något riktigt, riktigt svårt: vilka outtalade värderingar och antaganden som finns i botten för hur vi lever våra liv. Hur vi ser på olika människor och vems trovärdighet vi värderar högst. Hur villiga vi egentligen är att inse otrevliga sanningar om människor i vår närhet, eller för den delen ifrågasätta illasinnade rykten om människor vi inte håller lika kära som andra.

Som Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet, när gick vi själva senast till botten med ett rykte under fikarasten?

Den otrevliga sanningen om Bjästa är att det i grund och botten inte handlar om en udda liten håla utanför Örnsköldsvik, nånstans långt uppe i norr för de flesta av oss, där människor är lite konstigare än de flesta av oss. Kanske lite som man kan tänka på Knutby och vad man idag associerar till det. Eller något likande. Den otrevliga sanningen är att Bjästa illustrerar det svenska samhället i all sin groteska klarhet; under ytan finns värderingar hos oss själva som möjliggör att sånt här kan hända. Tanken är otäck, men om vi någonsin ska ha en chans att ändra på det måste vi inse detta och våga diskutera det öppet.

(och ja, jag inkluderar mig även om jag gör mitt bästa för att ha en medveten och jämställd syn på människor och samhället. Jag är inte perfekt utan en produkt av det samhälle jag är uppväxt i).