Heligt förbannad - men egentligen kanske inte förvånad tyvärr

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Det beror på flera saker - mycket att göra på jobbet bland annat, och att jag varit för trött när jag kommit hem. Men nu är jag för jävla arg, ursäkta språket, för att låta bli. Det handlar om hemskheterna i Bjärsta.

Det som är hänt är på flera sätt obeskrivligt och hemskt. Flera skribenter skriver bra om det.

När jag skriver har jag läst flera återberättanden av det hela i media, kommentarer och annat. Jag håller just nu på och har på själva TV-inslaget i bakgrunden. Stundtals får jag släppa tangentbordet och ta ett djupt andetag. Alla detaljer kan och ska inte kommenteras, men jag känner att jag måste säga några saker.

Att vara "neutral" gentemot kränkningar är inte att sköta sitt jobb i en skola. Det är att abdikera från det. Det är att strunta i det. Det är att välja den fega vägen ut. Att inte se Linneas situation i skolan är ett misslyckande i en storleksklass som inte går att beskriva. Den ryktesspridning som har skett är ett tecken på det sämsta som finns i vårt samhälle.

Men är då Bjästa ondskans fäste på jorden eller i Sverige? Nej. Jag tror inte det. Snarare är jag rädd för - ända in i benmärgen rädd för - att Bjästa är alldeles för typiskt och vanligt. Jag är rädd för att samma sak hade kunnat hända på alldeles för många ställen. Det är en brutal, hård och kall påminnelse om att Sverige är väldigt långt ifrån ett jämställt land; om att det finns underliggande värderingar som är hemska och sätter män över kvinnor på ett systematiskt och strukturerat sätt.

Jag är förbannad och chockad men, tyvärr, egentligen inte alldleles för förvånad när jag tänker efter.