Föreningsnörd, javisst

Jag erkänner. Villigt. Jag är en föreningsnörd. Jag tycker om att arbeta i föreningar och i föreningsstyrelser, och jag tillhör också den skara som också tycker om det administrativa arbetet som tex kassör eller sekreterare. Jag tycker det är roligt, engagerande och intressant. I rätt sällskap åtminstone kan jag ha kul en sen kväll klistrandes adressetiketter till ett utskick, eller sittandes med bokföring en söndag på en expedition.

Det bottnar i flera saker. Dels så är det viktigt, och handlar om demokratins infrastruktur i någon mån. Genom protokoll, bokföring och mycket annat så håller man koll på att en förening sköts som den ska och kan bevisa för medlemmar och andra att allt gått rätt till. Man håller också ordning så att man vet vad som gäller, vilka pengar man har och vad man kan göra. Det blir ordning och reda, och bättre förutsättningar för att göra kul och bra verksamhet. Man tar ansvar, och det leder till bra saker som både man själv och andra kan ta del av. Det finns en och annan i SSU som genom åren hört mig hålla brandtal om detta, och jag tror stenhårt på det. Kassörer, sekreterare och andra är föreningslivets och demokratins tysta hjältar - dömda till att oftast bara märkas när de INTE gör sitt jobb. Men helt nödvändiga för att det ska funka.

En annan anledning är att man träffar så mycket människor, och trots vad jag nyss skrev faktiskt får rätt så mycket uppskattning. Jag har lärt känna människor genom föreningslivet, främst politiken men också andra delar, som i vissa fall blivit vänner för livet och i de allra flesta fall blivit värdefulla vänskaper och bekantskaper. Flertalet skulle jag aldrig ha träffat annars.

Man lär sig också mycket, som man har nytta av i alla möjliga sammanhang. För att bara ta ett exempel - jag kan tillräckligt mycket bokföring, utan en kurs på universitetsnivå, för att klara av ett hyggligt avancerat ekonomiassistentsjobb, kanske ett enklare ekonomjobb (definitivt om det var i föreningslivet). Och inte bara det, jag har genom åren lärt mig enormt mycket om allt mellan himmel och jord. Både färdighetsmässigt, kunskapsmässigt och om hur människor är och fungerar.

Nu tillhör jag också dem som inte bara tycket det här är roligt - jag tycker om att prata om det och hålla utbildningar om det. Just därför är det jättekul att jag just nu får hjälpa ABF att hålla en bokföringsutbildning. Jag har nåt litet lärarbehov inom mig som vill komma ut - eller kanske snarare folkbildarbehov ska jag säga. Jag känner inget behov av att jobba i en skola, däremot tycker jag att det är jättekul att hålla utbildningar. Det är nog den enskilda arbetsuppgift jag saknar absolut mest från förra jobbet.

Till sist ska det nog erkännas att det här erkännandet inte är mycket till erkännande, om ni hänger med. De som känner mig vet detta väldigt väl. Jag fick mitt första kassörsuppdrag i januari 1998, 15 år gammal, och har nog präglats en del av det ;-)

Internet och sociala medier är forum - varken mer eller mindre

Jag läste precis en intressant krönika i Expressen, som sätter fingret på en punkt många, framför allt i en äldre generation (dock absolut inte alla ska tilläggas) har svårt att ta till sig. De ser internet som ett problem i sig; som något ont eller gott eller fenomen som är något väldigt speciellt.

Internet av idag är ett medium och ett forum. Det kan förmedla gott och ont, det kan användas för bra, intressanta och utvecklande möten liksom för ryktesspridande och djävulskap. Men det är ett faktum.

Barn behöver lära sig hur de beter sig när de är på stan. På samma sätt behöver de idag lära sig hur man beter sig på internet. Om vi i hela samhället börjar betrakta internet som vad det egentligen är tror jag att en hel del problen skulle vara lättare att förebygga.

Livets goda - tillgängligt och lätt

En av de saker som gör livet värt att leva är utan tvekan musik. Jag sitter just nu och varvar ner efter att ha kommit hem från ett möte med kommunfullmäktige (och en middag med goda vänner efteråt ska sägas - det slutade tidigt idag). Just att slappna av och få tankarna att sväva bort från dagens händelser och bekymmmer är en av de sakerna musik verkligen kan bidra till - men långt ifrån den enda.

Mitt musiklyssnande har utvecklats enormt sedan jag upptäckte en endaste sak; en endast tjänst via nätet - Spotify. Från första dag tillhör jag de som betalar en hundralapp i månaden för att få tjänsten, fri från reklam och med hög ljudkvalitet. Jag betalar mer än en gärna en rimlig summa för att ha tillgång till ett rikt utbud av musik.

Delar av musikbranschen har vänt sig bort från Spotify, liksom en del artister. Jag tror att de - speciellt artisterna - biter sig i svansen och är väldigt kortsiktiga. Det går att hitta - lätt om man vill - olaglig musik på nätet. En generation och mer av svenska medborgare har vant sig vid det. De som inte laddat ned själva har lyssnat på nedladdad musik hos kompisar. Eller sett på nedladdade filmer, eller spelat nedladdade spel. Principen är i grunden densamma. Spotify har en jätteviktig roll att spela som ett i princip lika lättillgängligt - men med antingen reklam eller en viss avgift - lagligt sätt att komma åt mycket musik. Det är möjligt att Spotify inte är den perfekt lösningen på hur artister ska kunna få betalt i internet och fildelningens tidsålder, men det är den som finns. Alternativet är inte hur det var igår, utan fri nedladdning och en i det närmaste total avsaknad av betalning. Det finns också flera exempel på hur artister som inte är så etablerade blir kända genom spotify.

Politiken, speciellt socialdemokratin, behöver också fundera över sitt förhållningssätt. När blev det (S)-politik att ta ställning för en stor industri mot en stor del av folket? Självklart ska artister kunna få betalt för sitt arbete, men det finns ur ett socialdemokratiskt perspektiv inget självändamål i att bevara skivindustrin när tekniken har sprungit ifrån den.

Det finns i grunden två olika alternativ, både för musikindustrin och politiken, när man ser att den tekniska utvecklingen sprungit ifrån. Antingen står man kvar, är arg och ropar "kom tilbaka". Eller så försöker man springa ikapp. Jag vet vilket alternativ jag föredrar...

Världen bjuder på många överraskningar...

... som till exempel att jag kan bli hyfsat bra på bild Några exempel från dagen:

Jag hjälpte till och jobbade på en utbildning med partiet idag, och när fotografen är ledig passar man ju så klart på. Är förvånansvärt nöjd.

Bra dag

Jag är hemma efter en bra dag. Först ett bra årsmöte med Socialdemokraterna Norrköping där vi bland annat valde Kikki Liljeblad till ny ordförande (som förutom att hon är väldigt duktig och kommer att göra ett väldigt bra jobb också är första kvinna någonsin på uppdraget).

Efter det gick ett gäng av deltagarna på mötet iväg till Bishops Arms för mat, en och annan öl och gott om trevligt sällskap. Det blev en riktig trevlig kväll av det hela - och inte allt för sen. De sista av oss bröt upp vid nio ungefär.

Hemskheterna i Bjästa och vad de säger om vårt samhälle

Jag läser ytterligare en tänkvärd betraktelse, där Karin Ahlborg i Aftonbladet sätter fingret på den ömma punkten i hela historien - vad den säger om oss själva.

Återigen: Bjästa är inte befolkat av onda människor. Jag tror, är övertygad om, att Bjästa är befolkat av ganska vanliga människor.

Sen är det självklart så att individier har begått fel, som inte går att försvara. Alls. Varje regel- och lagbrott ska utredas ordentligt, och om så finns lämpligt bestraffas. Noggrannt och enligt konstens alla regler. Nu har jag bara följt det via media, men jag föreställer mig att det finns anställda inom flera områden, kanske framför allt skola och kyrka, som kan vara aktuella för en ordentligt sådan granskning.

Men om vi förvandlar hela den här historien till en jakt på syndabockar förlorar vi en ovanlig chans till en samhällsdiskussion om något riktigt, riktigt svårt: vilka outtalade värderingar och antaganden som finns i botten för hur vi lever våra liv. Hur vi ser på olika människor och vems trovärdighet vi värderar högst. Hur villiga vi egentligen är att inse otrevliga sanningar om människor i vår närhet, eller för den delen ifrågasätta illasinnade rykten om människor vi inte håller lika kära som andra.

Som Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet, när gick vi själva senast till botten med ett rykte under fikarasten?

Den otrevliga sanningen om Bjästa är att det i grund och botten inte handlar om en udda liten håla utanför Örnsköldsvik, nånstans långt uppe i norr för de flesta av oss, där människor är lite konstigare än de flesta av oss. Kanske lite som man kan tänka på Knutby och vad man idag associerar till det. Eller något likande. Den otrevliga sanningen är att Bjästa illustrerar det svenska samhället i all sin groteska klarhet; under ytan finns värderingar hos oss själva som möjliggör att sånt här kan hända. Tanken är otäck, men om vi någonsin ska ha en chans att ändra på det måste vi inse detta och våga diskutera det öppet.

(och ja, jag inkluderar mig även om jag gör mitt bästa för att ha en medveten och jämställd syn på människor och samhället. Jag är inte perfekt utan en produkt av det samhälle jag är uppväxt i).

Heligt förbannad - men egentligen kanske inte förvånad tyvärr

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Det beror på flera saker - mycket att göra på jobbet bland annat, och att jag varit för trött när jag kommit hem. Men nu är jag för jävla arg, ursäkta språket, för att låta bli. Det handlar om hemskheterna i Bjärsta.

Det som är hänt är på flera sätt obeskrivligt och hemskt. Flera skribenter skriver bra om det.

När jag skriver har jag läst flera återberättanden av det hela i media, kommentarer och annat. Jag håller just nu på och har på själva TV-inslaget i bakgrunden. Stundtals får jag släppa tangentbordet och ta ett djupt andetag. Alla detaljer kan och ska inte kommenteras, men jag känner att jag måste säga några saker.

Att vara "neutral" gentemot kränkningar är inte att sköta sitt jobb i en skola. Det är att abdikera från det. Det är att strunta i det. Det är att välja den fega vägen ut. Att inte se Linneas situation i skolan är ett misslyckande i en storleksklass som inte går att beskriva. Den ryktesspridning som har skett är ett tecken på det sämsta som finns i vårt samhälle.

Men är då Bjästa ondskans fäste på jorden eller i Sverige? Nej. Jag tror inte det. Snarare är jag rädd för - ända in i benmärgen rädd för - att Bjästa är alldeles för typiskt och vanligt. Jag är rädd för att samma sak hade kunnat hända på alldeles för många ställen. Det är en brutal, hård och kall påminnelse om att Sverige är väldigt långt ifrån ett jämställt land; om att det finns underliggande värderingar som är hemska och sätter män över kvinnor på ett systematiskt och strukturerat sätt.

Jag är förbannad och chockad men, tyvärr, egentligen inte alldleles för förvånad när jag tänker efter.