Borgarna har nu presenterat sitt förslag till en lärarlegitimation från år 2012. Bara lärare med legitimation ska från 2012 få bli fast anställda och dessutom får bara dessa lärare sätta betyg. Bra så långt - det är något man har dröjt längre än nödvändigt med.
En av de grupper där många inte är behöriga är lärare i yrkesämnen på gymnasienivå. Detta då sådana lärare med naturlighet har en bakgrund i den bransch vars yrkesämnen man ska undervisa i, snarare än att i unga år läsa en hel lärarutbildning. Behovet av pedagogisk och didaktisk kompetens blir ju dock inte mindre för det - men den kompetensen måste erhållas på ett annt sätt. När jag satte mig ned och läste igenom debattartikeln var jag nyfiken på regeringens lösning för den här gruppen. Hade man nån? Tänkte man sig en särskilt utbildningssatsning, och hade man då tänkt på akilleshälen med studiefinanisering? En lösning för människor som är äldre än vanliga universitetsstudenter, och ofta har skaffat en familj till vars försörjning de måste bidra, kan inte bygga på vanligt universitetsstudiemedel. Det krävs mer.
Jag blev dock ärligt talat förvånad när man löser problemet genom - att strunta i det! Man undantar helt enkelt yrkeslärare, tillsammans med modersmålslärare, från kravet på legitimation för att få sätta betyg.
Att man undantar dem från kravet på legitimation för tillsvidareanställning är en sak. Men det borde vara ett krav att man vid anställning, eller i snar anslutning, påbörjar en utbildning för att få formell lärarbehörighet på åtminstone deltid. Under utbildningsperioden borde en behörig lärare (dvs med legitimation) bistå vid betygsättningen. Betygssättning är myndighetsutövning, och ska i grunden bara kunna utövas av människor med den formella kompetensen för det.
Detta krav blir inte på något sätt mindre för att det är yrkesämnen vi pratar om. Det blir svårare att lösa i praktiken, och skulle förmodigen kräva någon form av statligt stöd till kommunerna (eller snarare skolhuvudmännen - gäller i lika hög grad friskolorna) för att fixa den ekonomiska biten. Men det problemet löser regeringen genom att ducka för det.
Jag tycker att det är fegt, och att det tyder på en märklig attityd till de yrkesutbildningar man annars säger sig vilja uppvärdera. Är det kanske regeringen som inte tycker att yrkesutbildningar är lika mycket värda som de teoretiska?
Visar inlägg med etikett skolpolitik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolpolitik. Visa alla inlägg
måndag 12 april 2010
torsdag 8 oktober 2009
Intressant dag
Dagen, som jag skrev om igår (förra inlägget) blev precis lika intressant som jag hoppades och lite till. Intressanta exempel från företag om utmaningar vi som utbildningspolitiker behöver hjälpa till att lösa. Också ett och annat argument för att delar av regeringens utbildningspolitik är rätt kass - vissa av dem rentav med medhåll från Svenskt Näringsliv som organisation.
Jag skulle gärna ut på sådana här företagsbesök lite oftare.
Jag skulle gärna ut på sådana här företagsbesök lite oftare.
onsdag 9 september 2009
Intressant seminarium med tankesmedjan
I skrivande stund sitter på jag på ett Intercitytåg på väg hem från Stockholm. Anledningen till mitt besök i huvudstaden idag var ett seminarium anordnat av Arbetarerörelsens tankesmedja, ”Ge alla en chans i gymnasieskolan” Temat var framför allt yrkesutbildningar, mest i gymnasieskolan men delvis också efter den, och sambandet mellan dessa och sysselsättning och arbetslöshet bland ungdomar. I grunden var det ett mycket bra seminarium, med intressanta föreläsare.
Ett konstaterande som gick igenom flera av föreläsarnas anföranden var att socialdemokratin allt för länge ägnat allt för lite uppmärksamhet åt (de ickeakademiska) yrkesutbildningarna. Inte för att vi egentligen inte brytt oss, utan för att de hamnat i skuggan av annat. Framför allt har det handlat om den gamla socialdemokratiska ambitionen att bryta överklassens makt och monopol över akademin; alltså att ge arbetarklassens barn tillträde till universiteten. Den ambitionen är viktig, och ännu inte avklarad på långa vägar, men i grunden tror jag att de har rätt. Vi har inte orkat att också ägna tid och kraft åt yrkesutbildningar till sådant som, bara för att ta några exempel, industriarbetare, kock eller undersköterska. Det är dags att bryta den trenden.
En av dem som pratade om detta var Ulla Lindkvist, vice ordförande i LO. Hon redogjorde också för LO:s syn på gymnasieskolan och gymnasiereformen i stort. Det handlade bland annat om vikten av att knyta arbetsmarknadens parter närmare diskussionen om utbildningars innehåll och kvalitet, om vikten av en bra yrkesvägledning samt om vikten av att även yrkesutbildningar ger möjlighet och behörighet till fortsatta studier och kompetensutveckling på såväl akademisk som ickeakademisk nivå. Hon menade också att utbildning i allmänhet och yrkesutbildningar i synnerhet (eller kanske snarare brist på såväl mängd som kvalitet inom dessa områden) låg till grund för en stor del av problemen med ungdomsarbetslösheten (och då inte LAS som många borgerliga debattörer hävdar).
Anne-Marie Lindgren, från tankesmedjan, resonerande som vanligt klokt kring frågan. Hon menade att vi måste lägga mer vikt och fokus på det som de som läser yrkesutbildningar faktiskt gjort sitt val till – själva yrkesämnena. Det betyder inte att vi ska ta bort behörigheten till fortsatta studier, men däremot att den inte kan ligga i fokus. Om vi fokuserar på yrkesämnena kan det också skapas motivation till att förbättra studierna i kärnämnena.
Jag tror att hon har helt rätt i detta. Inte minst handlar det om det som kallas för infärgning, alltså att anpassa kärnämnenas innehåll efter det program man läser. Min personliga uppfattning är att det borde vara obligatoriskt på samtliga yrkesprogram att man får lära sig fackutryck och begrepp inom den bransch man ska arbeta inom på engelskaundervisningen. Bara för att ta ett exempel.
Anne-Marie resonerade också om att arbetsmarknaden faktiskt kräver en högre yrkeskompetens idag, och att den inte samma grad som tidigare kan tillgodoses när man väl har fått ett jobb. Det finns inte längre samma ”interna karriärvägar” inom företag och hos arbetsgivare. Inte minst handlar detta om att det blir fler och fler mindre arbetsgivare inom olika branscher. Hon menade också att det borde finnas fler vägar genom gymnasiet idag, då elever har både olika förkunskaper och olika intressen. Ytterligare en poäng var att många universitetsutbildningar är och måste vara yrkesutbildningar – när vi säger att 50% av en årskull ska läsa vidare på universitetet menar vi ju inte att 50% av en årskull ska bli forskare.
Även Irene Wennemo från LO berörde socialdemokratins kluvna förhållningssätt till yrkesutbildningarna. Hon menade att tanken från 90-talets gymnasiereform om att bara grundläggande yrkeskunskaper skulle förmedlas i gymnasiet, och resten ute i arbetslivet, inte fungerade i praktiken. Resonemanget liknade i mångt och mycket det som Anne-Marie tidigare hade fört. Kompetenskraven i arbetslivet har höjts, och gymnasiet måste hänga på.
Hon förde också ett intressant om att synen på yrkesutbildningar i samhällsdebatten i allmänhet, i viss mån ibland också i vårt parti men framför allt hos borgarna, i grunden var ur ett akademiskt perspektiv. Hon menade att skillnaden inte handlade om begåvning som ofta framhålls (med exemplet att en snickare ofta använder betydligt mer komplicerad mattematik i sitt arbete än vad hon gör som utredare på LO) utan snarare om förhållningssättet till teoretiserande. Människor som behöver se den praktiska nyttan av något för att verkligen ta till sig den kunskapen har en tendens att undvika akademisk utbildningar och söka sig till yrkesutbildningar. En del kan också handla om färdighet/fallenhet för skrivande, som ju krävs i mer akademiska sammanhang.
Något som jag inte tänkt så mycket på, men som hon har en stor poäng i, är att vi i Sverige ofta försöker trycka in alla sorters utbildningar i en form, med lika många år och gymnasiepoäng. Olika yrken är och kan vara olika, med olika utbildningskrav och olika mixer av olika sorters utbildning och färdighetsträning.
Sverige anses ju ofta ha en korporativ samhällsmodell, men Irene menade att denna inte har omfattat utbildningsväsendet. Det tror jag att hon har rätt i. Skolan är väldigt styrd av traditioner och yrkesuppfattningar i lärarkåren och skolväsendet i stort. Arbetsmarknadens parter behöver komma in mer i utbildningssystemet (vilket de föreslås göra i den kommande gymnasiereformen, något som jag tycker är bra med den). Hon förde också ett resonemang om lärlingsutbildningar, som dock inte innehöll några direkta nyheter varför jag av utrymmesskäl inte utvecklar den delen.
Jonas Olofsson, forskare, pratade också om de senaste årtiondenas växande ungdomsarbetslöshet och ökande problem för ungdomar att etablera sig i vuxen- och arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten har växt, dels i faktiska procenttal men också i relation till arbetslösheten hos den äldre populationen. Generationsklyftorna har ökat, men det har också intressant nog klyftan inom ungdomsgenerationen.
Förklaringarna är flera. Delar handlar om att många fler ägnar åren efter gymnasiet åt att studera vidare än tidigare, men den förklaringen är långt ifrån hela sanningen. Förändringar i ungas livsstil (de som har resurser ägnar tid åt att resa och dylikt) är också bara en mindre del. Annat handlar om strukturförändringar i ekonomin, försvårade möjligheter att komma in i sociala trygghetssystem och inte minst att kunskapskraven har skärpts över hela arbetsmarknaden. Att nästan alla har gymnasieutbildning gör att en sådan krävs också för arbeten som egentligen inte har den kvalifikationsgraden. Det skapar en utsatt situation för de ungdomar som inte klarar av hela gymnasieskolan – och som idag är allt för många. Det fanns också ett par mindre förklaringar här, och han resonerade mer kring de jag nämnt. För att inte detta inlägg ska bli ännu mer absurt långt än vad det redan är väljer jag dock att sluta där.
Under slutdiskussionen kom ett par intressant synpunkter upp – det är idag allt prat till trots väldigt svårt att i vuxen ålder omskola sig till ett annat yrke. Det får inte vara så, för att ta ett palmecitat som nämndes, att friheten att välja utbildning bara finnas i ungdomsåren. Vi måste se till att samhället erbjuder den möjligheten också senare. Det förutsätter, bland annat, ett närmande mellan arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningspolitiken, och att människor har möjlighet att försörja sig när de studerar i vuxen ålder.
Allt som allt var det ett mycket intressant seminarium, som gav upphov till många tankar. Det är fullt möjligt att jag utvecklar någon av dem framöver här på bloggen. Men nu är det, med marginal, dags att sätta punkt för dagens inlägg…
Ett konstaterande som gick igenom flera av föreläsarnas anföranden var att socialdemokratin allt för länge ägnat allt för lite uppmärksamhet åt (de ickeakademiska) yrkesutbildningarna. Inte för att vi egentligen inte brytt oss, utan för att de hamnat i skuggan av annat. Framför allt har det handlat om den gamla socialdemokratiska ambitionen att bryta överklassens makt och monopol över akademin; alltså att ge arbetarklassens barn tillträde till universiteten. Den ambitionen är viktig, och ännu inte avklarad på långa vägar, men i grunden tror jag att de har rätt. Vi har inte orkat att också ägna tid och kraft åt yrkesutbildningar till sådant som, bara för att ta några exempel, industriarbetare, kock eller undersköterska. Det är dags att bryta den trenden.
En av dem som pratade om detta var Ulla Lindkvist, vice ordförande i LO. Hon redogjorde också för LO:s syn på gymnasieskolan och gymnasiereformen i stort. Det handlade bland annat om vikten av att knyta arbetsmarknadens parter närmare diskussionen om utbildningars innehåll och kvalitet, om vikten av en bra yrkesvägledning samt om vikten av att även yrkesutbildningar ger möjlighet och behörighet till fortsatta studier och kompetensutveckling på såväl akademisk som ickeakademisk nivå. Hon menade också att utbildning i allmänhet och yrkesutbildningar i synnerhet (eller kanske snarare brist på såväl mängd som kvalitet inom dessa områden) låg till grund för en stor del av problemen med ungdomsarbetslösheten (och då inte LAS som många borgerliga debattörer hävdar).
Anne-Marie Lindgren, från tankesmedjan, resonerande som vanligt klokt kring frågan. Hon menade att vi måste lägga mer vikt och fokus på det som de som läser yrkesutbildningar faktiskt gjort sitt val till – själva yrkesämnena. Det betyder inte att vi ska ta bort behörigheten till fortsatta studier, men däremot att den inte kan ligga i fokus. Om vi fokuserar på yrkesämnena kan det också skapas motivation till att förbättra studierna i kärnämnena.
Jag tror att hon har helt rätt i detta. Inte minst handlar det om det som kallas för infärgning, alltså att anpassa kärnämnenas innehåll efter det program man läser. Min personliga uppfattning är att det borde vara obligatoriskt på samtliga yrkesprogram att man får lära sig fackutryck och begrepp inom den bransch man ska arbeta inom på engelskaundervisningen. Bara för att ta ett exempel.
Anne-Marie resonerade också om att arbetsmarknaden faktiskt kräver en högre yrkeskompetens idag, och att den inte samma grad som tidigare kan tillgodoses när man väl har fått ett jobb. Det finns inte längre samma ”interna karriärvägar” inom företag och hos arbetsgivare. Inte minst handlar detta om att det blir fler och fler mindre arbetsgivare inom olika branscher. Hon menade också att det borde finnas fler vägar genom gymnasiet idag, då elever har både olika förkunskaper och olika intressen. Ytterligare en poäng var att många universitetsutbildningar är och måste vara yrkesutbildningar – när vi säger att 50% av en årskull ska läsa vidare på universitetet menar vi ju inte att 50% av en årskull ska bli forskare.
Även Irene Wennemo från LO berörde socialdemokratins kluvna förhållningssätt till yrkesutbildningarna. Hon menade att tanken från 90-talets gymnasiereform om att bara grundläggande yrkeskunskaper skulle förmedlas i gymnasiet, och resten ute i arbetslivet, inte fungerade i praktiken. Resonemanget liknade i mångt och mycket det som Anne-Marie tidigare hade fört. Kompetenskraven i arbetslivet har höjts, och gymnasiet måste hänga på.
Hon förde också ett intressant om att synen på yrkesutbildningar i samhällsdebatten i allmänhet, i viss mån ibland också i vårt parti men framför allt hos borgarna, i grunden var ur ett akademiskt perspektiv. Hon menade att skillnaden inte handlade om begåvning som ofta framhålls (med exemplet att en snickare ofta använder betydligt mer komplicerad mattematik i sitt arbete än vad hon gör som utredare på LO) utan snarare om förhållningssättet till teoretiserande. Människor som behöver se den praktiska nyttan av något för att verkligen ta till sig den kunskapen har en tendens att undvika akademisk utbildningar och söka sig till yrkesutbildningar. En del kan också handla om färdighet/fallenhet för skrivande, som ju krävs i mer akademiska sammanhang.
Något som jag inte tänkt så mycket på, men som hon har en stor poäng i, är att vi i Sverige ofta försöker trycka in alla sorters utbildningar i en form, med lika många år och gymnasiepoäng. Olika yrken är och kan vara olika, med olika utbildningskrav och olika mixer av olika sorters utbildning och färdighetsträning.
Sverige anses ju ofta ha en korporativ samhällsmodell, men Irene menade att denna inte har omfattat utbildningsväsendet. Det tror jag att hon har rätt i. Skolan är väldigt styrd av traditioner och yrkesuppfattningar i lärarkåren och skolväsendet i stort. Arbetsmarknadens parter behöver komma in mer i utbildningssystemet (vilket de föreslås göra i den kommande gymnasiereformen, något som jag tycker är bra med den). Hon förde också ett resonemang om lärlingsutbildningar, som dock inte innehöll några direkta nyheter varför jag av utrymmesskäl inte utvecklar den delen.
Jonas Olofsson, forskare, pratade också om de senaste årtiondenas växande ungdomsarbetslöshet och ökande problem för ungdomar att etablera sig i vuxen- och arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten har växt, dels i faktiska procenttal men också i relation till arbetslösheten hos den äldre populationen. Generationsklyftorna har ökat, men det har också intressant nog klyftan inom ungdomsgenerationen.
Förklaringarna är flera. Delar handlar om att många fler ägnar åren efter gymnasiet åt att studera vidare än tidigare, men den förklaringen är långt ifrån hela sanningen. Förändringar i ungas livsstil (de som har resurser ägnar tid åt att resa och dylikt) är också bara en mindre del. Annat handlar om strukturförändringar i ekonomin, försvårade möjligheter att komma in i sociala trygghetssystem och inte minst att kunskapskraven har skärpts över hela arbetsmarknaden. Att nästan alla har gymnasieutbildning gör att en sådan krävs också för arbeten som egentligen inte har den kvalifikationsgraden. Det skapar en utsatt situation för de ungdomar som inte klarar av hela gymnasieskolan – och som idag är allt för många. Det fanns också ett par mindre förklaringar här, och han resonerade mer kring de jag nämnt. För att inte detta inlägg ska bli ännu mer absurt långt än vad det redan är väljer jag dock att sluta där.
Under slutdiskussionen kom ett par intressant synpunkter upp – det är idag allt prat till trots väldigt svårt att i vuxen ålder omskola sig till ett annat yrke. Det får inte vara så, för att ta ett palmecitat som nämndes, att friheten att välja utbildning bara finnas i ungdomsåren. Vi måste se till att samhället erbjuder den möjligheten också senare. Det förutsätter, bland annat, ett närmande mellan arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningspolitiken, och att människor har möjlighet att försörja sig när de studerar i vuxen ålder.
Allt som allt var det ett mycket intressant seminarium, som gav upphov till många tankar. Det är fullt möjligt att jag utvecklar någon av dem framöver här på bloggen. Men nu är det, med marginal, dags att sätta punkt för dagens inlägg…
tisdag 1 september 2009
Intressant KF-debatt
Gårdagens kommunfullmäktige höll på länge, trots ett ganska litet antal ärenden. Kanske gör det att man (jag inkluderar mig själv) är lite mindre restriktiv i hur många och hur långa inlägg man håller.
Den debatt jag själv deltog handlade om "spetsutbildningar" - som i flera sammanhang benämnts elitklasser, inte minst av borgerliga politiker. Det finns flera anledningar till att vi i Norrköping inte vill delta i den försöksverksamhet som nu finns. Ett antal är praktiska, som handlar om att gymnasieskolan i allmänhet, inte minst i Norrköping, är inne i många förändringsprocesser på en gång. Det finns en gräns för hur mycket man klara av samtidigt.
Men den kanske viktigaste anledningen till att jag personligen är skeptisk är mer principiell. Den modell som är i försöksverksamheten bygger på att man ska specialisera genom att segregera elever efter kunskapsnivå. De som är extra duktiga på tex naturvetenskap kan gå i en egen klass, avskiljd från övriga naturvetenskapliga programmet.
Jag är för spets och specialisering. Jag tycker att det är bra när man, om lärarna i sin pedagogiska profession bedömer det som lämpligt, kan nivåindela i enstaka kurser. Det är jättebra när vi kan utöka samarbetet med univesitetet. Fram för mer sånt!
Men, som sagt, det ska inte vara specialisering genom att segregera. Jag tror att det är ett steg åt fel håll i utvecklingen i skolan, socialt, pedagogiskt och kunskapsmässigt. Jag skulle kunna utveckla detta mycket, men väljer att avstå.
I debatten bjöd vi in borgarna att komma med idéer om hur vi kan skapa spetskunskaper och specialisera, men utan att segregera. Det ska bli intressant att se om de svarar...
Läs också vad Teresa klokt skriver om samma debatt.
Noterar också att jag för första gången på länge omnämns i NT:s fullmäktigereferat
Den debatt jag själv deltog handlade om "spetsutbildningar" - som i flera sammanhang benämnts elitklasser, inte minst av borgerliga politiker. Det finns flera anledningar till att vi i Norrköping inte vill delta i den försöksverksamhet som nu finns. Ett antal är praktiska, som handlar om att gymnasieskolan i allmänhet, inte minst i Norrköping, är inne i många förändringsprocesser på en gång. Det finns en gräns för hur mycket man klara av samtidigt.
Men den kanske viktigaste anledningen till att jag personligen är skeptisk är mer principiell. Den modell som är i försöksverksamheten bygger på att man ska specialisera genom att segregera elever efter kunskapsnivå. De som är extra duktiga på tex naturvetenskap kan gå i en egen klass, avskiljd från övriga naturvetenskapliga programmet.
Jag är för spets och specialisering. Jag tycker att det är bra när man, om lärarna i sin pedagogiska profession bedömer det som lämpligt, kan nivåindela i enstaka kurser. Det är jättebra när vi kan utöka samarbetet med univesitetet. Fram för mer sånt!
Men, som sagt, det ska inte vara specialisering genom att segregera. Jag tror att det är ett steg åt fel håll i utvecklingen i skolan, socialt, pedagogiskt och kunskapsmässigt. Jag skulle kunna utveckla detta mycket, men väljer att avstå.
I debatten bjöd vi in borgarna att komma med idéer om hur vi kan skapa spetskunskaper och specialisera, men utan att segregera. Det ska bli intressant att se om de svarar...
Läs också vad Teresa klokt skriver om samma debatt.
Noterar också att jag för första gången på länge omnämns i NT:s fullmäktigereferat
tisdag 25 augusti 2009
tisdag 18 augusti 2009
Intressant friskolekritik ur ett annorlunda perspektiv
Diskussionen om vårt system med friskolor är problematisk på flera sätt. Jag skulle kunna göra en lång djupdykning, men väljer att avstå och koncentrera mig på en del: den tenderar att ofta reduceras till att ENBART handla om en ideologisk konflikt mellan vänster och höger i skolpolitiken (en sådan finns självklart och är viktig, men det finns flera sakliga kritiska synpunkter mot systemet som inte nödvändigtvis måste vara vänster).
Det är därför extra intressant att läsa det här inlägget från Expressens ledarsida. Jag håller definitivt inte med om precis allt de skriver, men flera synpunkter är värda att lyfta upp. Delar av dagens system är osunda även med en rationalitet som inte är ideologiskt färgad.
Det är därför extra intressant att läsa det här inlägget från Expressens ledarsida. Jag håller definitivt inte med om precis allt de skriver, men flera synpunkter är värda att lyfta upp. Delar av dagens system är osunda även med en rationalitet som inte är ideologiskt färgad.
onsdag 17 juni 2009
Sommar, sol och besparingar
Njuter av vädret, även om jag inte kunnat vara ute så mycket. Har ägnat större delen av dagen på nämndmöte, och diskuterat framför allt hur vi ska klara av en bra gymnasieskola för våra elever när de ekonomiska ramarna minskar på grund av ekonomisk kris och en regering som bara på marginalen vill använda statens pengar för att värna välfärden.
Runt lunch hade vi ett gäng gymnasielärare utanför som demonstrerade mot besparingar, och mot att det nu ska vara samma krav på hur mycket undervisningstid lärarna ska ha med eleverna på alla kommunala skolor (vilket betyder att en hel del får mer, dock inte mer än vad man på många andra skolor redan har och klarar av).
Jag förstår deras oro och frustration. Jag är för min del orolig för hur de närmaste åren ska drabba eleverna. Det är därför vi från nämnden har sagt att de besparingar som måste göras de närmaste åren på gymnasieskolorna i möjligaste mån ska tas på sådant som inte direkt drabbar eleverna (exempelvis en översyn av ledningsstrukturen och administrationen på de kommunala skolorna). Men det går nog inte att göra fullt ut, och därför är även jag orolig.
Däremot har jag mindre förståelse för hur vissa personer väljer att visa sin frustration. Det vore olämpligt av mig att ge ut detaljer jag hört här, men att säga att problem inte går att lösa är nog det enda sättet att göra det omöjligt att lösa dem. En genomnegativ attityd tjänar ingen på, allra minst våra elever (som ändå är de skolan är till för).
Nåväl, nu är det snart midsommar. Ska firas i goda vänners sällskap. Jag fick i uppdrag bland annat att fixa färskpotatisen till sällskapet på ca 20 vuxna och några barn, och jag undrar om jag nånsin förr köpt 5,9 kilo potatis på en gång...
Runt lunch hade vi ett gäng gymnasielärare utanför som demonstrerade mot besparingar, och mot att det nu ska vara samma krav på hur mycket undervisningstid lärarna ska ha med eleverna på alla kommunala skolor (vilket betyder att en hel del får mer, dock inte mer än vad man på många andra skolor redan har och klarar av).
Jag förstår deras oro och frustration. Jag är för min del orolig för hur de närmaste åren ska drabba eleverna. Det är därför vi från nämnden har sagt att de besparingar som måste göras de närmaste åren på gymnasieskolorna i möjligaste mån ska tas på sådant som inte direkt drabbar eleverna (exempelvis en översyn av ledningsstrukturen och administrationen på de kommunala skolorna). Men det går nog inte att göra fullt ut, och därför är även jag orolig.
Däremot har jag mindre förståelse för hur vissa personer väljer att visa sin frustration. Det vore olämpligt av mig att ge ut detaljer jag hört här, men att säga att problem inte går att lösa är nog det enda sättet att göra det omöjligt att lösa dem. En genomnegativ attityd tjänar ingen på, allra minst våra elever (som ändå är de skolan är till för).
Nåväl, nu är det snart midsommar. Ska firas i goda vänners sällskap. Jag fick i uppdrag bland annat att fixa färskpotatisen till sällskapet på ca 20 vuxna och några barn, och jag undrar om jag nånsin förr köpt 5,9 kilo potatis på en gång...
måndag 15 juni 2009
Regeringen bekämpar symptom och missar grundorsaken
Som en del i den nya skollagen föreslår regeringen med Jan Björklund i spetsen att man inte ska få läsa redan godkända gymnasiekurser på Komvux. Att man insett att det är ett problem att folk gör det är bra, men man drar helt felaktiga slutsatser.
Grundproblemet är inte att folk läser upp betyg på Komvux. Det är i stället ett symptom på i grunden osunda antagningsregler till högskola och universitet. För att komma in på ett antal "topputbildningar" typ läkare måste du ha absoluta maxbetyg, och för det mesta tur med lottning ovanpå det.
Jag har ofta ställt mig frågan varför det är relevant att en läkare som ska behandla mig ska ha haft MVG i bild, historia eller geografi. Jag är mer intresserad av att läkaren har ett bra bemötande, och kan läkaryrket ordentligt. Där tror jag faktiskt inte bildbetyget spelar roll.
Det har funnits tankar, exempelvis i antagningsutredningen som presenterades för något eller några år sedan, om att sätta ett tak vid ett snitt på 18,5 betygspoäng (alltså ett snitt något närmare MVG än VG, men som tillåter några godkända eller väl godkända betyg) och inte räkna snittpoäng högre än så. Anledningen är att man inte upplevde några faktiskt skillnader i studieresultat bland de som har högre snitt än så. Jag tror det är klokt tänkt. Ta bort behovet av att betygskomplettera snarare än möjligheten till det.
Gör man som regeringen gör nu är risken att elever hamnar i kläm. Vi vet av erfarenhet att många (om än inte alla) elever från studieovana hem med arbetarklassbakgrund har svårare i skolan eftersom man inte har samma möjlighet att vara förberedd och få hjälp hemifrån. Det problemet blir ännu större om det enda som står till buds är egenstudier som dessutom inte ger studiemedel att försörja sig på. Tyvärr riskerar det i förlängningen att leda till en än större social snedrekrytering till läkarlinjen och andra högkvalificerade universitetsutbildningar.
Vad ska man då göra i stället? Bygg ut komvux (kräver regeringspengar), ändra antagningssystemet till högskolan och bygg ut de utbildningar typ läkarlinjen där det faktiskt behövs långt fler än vad som utbildas (vilket då också får effekten att betygssnittet för att komma in sänks något och färre behöver betygskomplettera).
Grundproblemet är inte att folk läser upp betyg på Komvux. Det är i stället ett symptom på i grunden osunda antagningsregler till högskola och universitet. För att komma in på ett antal "topputbildningar" typ läkare måste du ha absoluta maxbetyg, och för det mesta tur med lottning ovanpå det.
Jag har ofta ställt mig frågan varför det är relevant att en läkare som ska behandla mig ska ha haft MVG i bild, historia eller geografi. Jag är mer intresserad av att läkaren har ett bra bemötande, och kan läkaryrket ordentligt. Där tror jag faktiskt inte bildbetyget spelar roll.
Det har funnits tankar, exempelvis i antagningsutredningen som presenterades för något eller några år sedan, om att sätta ett tak vid ett snitt på 18,5 betygspoäng (alltså ett snitt något närmare MVG än VG, men som tillåter några godkända eller väl godkända betyg) och inte räkna snittpoäng högre än så. Anledningen är att man inte upplevde några faktiskt skillnader i studieresultat bland de som har högre snitt än så. Jag tror det är klokt tänkt. Ta bort behovet av att betygskomplettera snarare än möjligheten till det.
Gör man som regeringen gör nu är risken att elever hamnar i kläm. Vi vet av erfarenhet att många (om än inte alla) elever från studieovana hem med arbetarklassbakgrund har svårare i skolan eftersom man inte har samma möjlighet att vara förberedd och få hjälp hemifrån. Det problemet blir ännu större om det enda som står till buds är egenstudier som dessutom inte ger studiemedel att försörja sig på. Tyvärr riskerar det i förlängningen att leda till en än större social snedrekrytering till läkarlinjen och andra högkvalificerade universitetsutbildningar.
Vad ska man då göra i stället? Bygg ut komvux (kräver regeringspengar), ändra antagningssystemet till högskolan och bygg ut de utbildningar typ läkarlinjen där det faktiskt behövs långt fler än vad som utbildas (vilket då också får effekten att betygssnittet för att komma in sänks något och färre behöver betygskomplettera).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
