Heligt förbannad

Det är egentligen dumt att läsa nyheter på nätet innan man hade tänkt gå och lägga sig. Jag läste precis det här och är nu så heligt jävla förbannad att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Lär ta några minuter att lugna ned mig, och att skriva av mig är steg ett.

Jag är inte naiv. Jag vet att det försegår hemskheter i Sverige, ofta och regelbundet, av människor man inte tror skulle kunna vara inblandade. Jag har hört hemska historier förut, och vet att de jag inte hört är betydligt fler. Men. Trots det kan jag inte låta bli att bli rasande när jag läser ens en relativt opersonlig artikel på Aftonbladet, med fingerade namn och ansiktslösa människor. Trots det får jag en bild framför mig och blir arg och äcklad.

Det är svårt att veta var man ska rikta ilskan - mot ett bitvis sjukt mansideal, mot skenheliga människor som Fp-politikern i Huddinge, mot ett samhälle som inte gör mer för att förhindra att sådant här händer. Eller bara allmänt mot verkligheten som är hård och grym?

Samtidigt kanske det är ett sundhetstecken att man blir arg. Jag är rädd för den dag jag hör talas om något sånt här och bara suckar uppgivet...

Ilska, del 2

Fortsättning på historien om åklagaren jag tidigare skrivit om som uttalade sig om sin syn på brottet våldtäkt. Idag skriver han i Svenska Dagbladet och försöker klargöra vad han tycker.

Delar av det nyanser hans åsikter något, men jag är inte säker på att det i alla lägen blir bättre. Jag ska erkänna att jag blev rätt arg även av denna artikel, inte minst när han skriver "Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker."

Är det svårt, kanske mycket svårt, att bevisa att någon sagt nej? Säkert. Men även om jag inte är jurist tror jag mig vara tillräckligt allmänbildad för att veta att det finns fler brott som är svårbevisbara. Man kan ha olika åsikter om formuleringen av lagen om hur våldtäkt ska definieras, men uttrycker man något som meningen jag citerat ovan anser jag att man ligger en rätt bra bit bort från lagstiftarens intentioner, och det blir lite knepigt att sen arbeta med att lagen ska efterlevas.

För min del upprepar jag vad skrev i förra blogginlägget i frågan: ett nej är ett nej, en våldtäkt är en våldtäkt och våld är inte alltid fysiskt.

Uppdatering: Noterar att Rolf Hillegrens chef verkar vara något klokare än vad han själv ger intryck av att vara.

Argument som biter

En nästan (en termin kort) högskoleutbildning till trots så är det som biter bäst när någon ska övertyga mig ofta inte långa och komplexa akademiska eller politiska analyser. De behövs självklart, men när det gäller övertalningsförmåga funkar de oftast halvdåligt. Då ger reflektioner utifrån personliga erfarenheter, där någon har varit med om något gripande och dragit lärdom av det, betydligt starkare intryck på mig.

I dagens Extra Östergötland (finns tyvärr ej på nätet) intervjuas Maria, en 19-årig tjej som tidigare hållt på med både rån, stöld och misshandel. Hon var fast i ungdomskriminaliteten, men lyckades (bland annat med hjälp av Kris) ta sig ur den. Hon är nu aktiv i "Unga Kris" och jobbar för att hjälpa andra som är i den sits hon varit i. Hon ser att de nu blir fler, och svara på frågan om hur man ska göra något åt det:

"- Det viktigaste som måste göras? Att unga får sysselsättning. Man kan inte se alla arbetslösa ungdomar utan lägenhet, möjlighet att plugga upp betyg och få jobb - och samtidigt förvånas över att kriminalitet och missbruk ökar"

Marias ord, inte mina, och bra mycket mer övertygande än om jag skulle ha sagt det.