Hemskheterna i Bjästa och vad de säger om vårt samhälle

Jag läser ytterligare en tänkvärd betraktelse, där Karin Ahlborg i Aftonbladet sätter fingret på den ömma punkten i hela historien - vad den säger om oss själva.

Återigen: Bjästa är inte befolkat av onda människor. Jag tror, är övertygad om, att Bjästa är befolkat av ganska vanliga människor.

Sen är det självklart så att individier har begått fel, som inte går att försvara. Alls. Varje regel- och lagbrott ska utredas ordentligt, och om så finns lämpligt bestraffas. Noggrannt och enligt konstens alla regler. Nu har jag bara följt det via media, men jag föreställer mig att det finns anställda inom flera områden, kanske framför allt skola och kyrka, som kan vara aktuella för en ordentligt sådan granskning.

Men om vi förvandlar hela den här historien till en jakt på syndabockar förlorar vi en ovanlig chans till en samhällsdiskussion om något riktigt, riktigt svårt: vilka outtalade värderingar och antaganden som finns i botten för hur vi lever våra liv. Hur vi ser på olika människor och vems trovärdighet vi värderar högst. Hur villiga vi egentligen är att inse otrevliga sanningar om människor i vår närhet, eller för den delen ifrågasätta illasinnade rykten om människor vi inte håller lika kära som andra.

Som Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet, när gick vi själva senast till botten med ett rykte under fikarasten?

Den otrevliga sanningen om Bjästa är att det i grund och botten inte handlar om en udda liten håla utanför Örnsköldsvik, nånstans långt uppe i norr för de flesta av oss, där människor är lite konstigare än de flesta av oss. Kanske lite som man kan tänka på Knutby och vad man idag associerar till det. Eller något likande. Den otrevliga sanningen är att Bjästa illustrerar det svenska samhället i all sin groteska klarhet; under ytan finns värderingar hos oss själva som möjliggör att sånt här kan hända. Tanken är otäck, men om vi någonsin ska ha en chans att ändra på det måste vi inse detta och våga diskutera det öppet.

(och ja, jag inkluderar mig även om jag gör mitt bästa för att ha en medveten och jämställd syn på människor och samhället. Jag är inte perfekt utan en produkt av det samhälle jag är uppväxt i).

Heligt förbannad - men egentligen kanske inte förvånad tyvärr

Jag har inte bloggat på ett bra tag. Det beror på flera saker - mycket att göra på jobbet bland annat, och att jag varit för trött när jag kommit hem. Men nu är jag för jävla arg, ursäkta språket, för att låta bli. Det handlar om hemskheterna i Bjärsta.

Det som är hänt är på flera sätt obeskrivligt och hemskt. Flera skribenter skriver bra om det.

När jag skriver har jag läst flera återberättanden av det hela i media, kommentarer och annat. Jag håller just nu på och har på själva TV-inslaget i bakgrunden. Stundtals får jag släppa tangentbordet och ta ett djupt andetag. Alla detaljer kan och ska inte kommenteras, men jag känner att jag måste säga några saker.

Att vara "neutral" gentemot kränkningar är inte att sköta sitt jobb i en skola. Det är att abdikera från det. Det är att strunta i det. Det är att välja den fega vägen ut. Att inte se Linneas situation i skolan är ett misslyckande i en storleksklass som inte går att beskriva. Den ryktesspridning som har skett är ett tecken på det sämsta som finns i vårt samhälle.

Men är då Bjästa ondskans fäste på jorden eller i Sverige? Nej. Jag tror inte det. Snarare är jag rädd för - ända in i benmärgen rädd för - att Bjästa är alldeles för typiskt och vanligt. Jag är rädd för att samma sak hade kunnat hända på alldeles för många ställen. Det är en brutal, hård och kall påminnelse om att Sverige är väldigt långt ifrån ett jämställt land; om att det finns underliggande värderingar som är hemska och sätter män över kvinnor på ett systematiskt och strukturerat sätt.

Jag är förbannad och chockad men, tyvärr, egentligen inte alldleles för förvånad när jag tänker efter.

Kränkt

Det här är något jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska reagera på. En reaktion är att skratta åt det absurda och överdrivna, en annan att gråta över det faktum att sådana värderingar faktiskt finns, och inte anses absurda av alla, eller ens i närheten av alla. I artikeln är de bara lite mer tillspetsade och provokativa.

Ytterligare en reaktion, den som sätter sig djupast, är att känna mig kränkt som man. Jag VILL vara en jämställd halva av en relation, den dag jag väl får barn VILL jag ta min beskärda del av såväl ansvaret som glädjen. Jag VILL att min (just nu tänkta) partner ska ha ett jobb och tjäna pengar för att ta sin del av familjekonomin. Och, ärligt talat, jag ser det minst lika mycket som rättigheter.

De värderingar och sociala konstruktioner, spridda över världen och också i Sverige, som ser kvinnan som en serviceinstitution till mannen drömmer jag inget annat än mardrömmar om. Anna Ankas artikel spär på dem, bygger på dem och glorifierar dem. Jag känner mig kränkt, av det enkla faktumet.